Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 314. Erik Gustav Geijer. Av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Här utfördes nu gammaldags lina och sirliga danser.
Dansen betraktades som en konst, och mycken mjukhet och
mycket behag vilade över den.
Det var idel vackra, ljusa, glada minnen, som Erik Gustav
Geijer tog med sig från sitt barndomshem ut i livet. Också
kunde han aldrig tänka på detta hem, utan att hans hjärta
blev vekt. »Jag tackar Gud», säger han i sina »Minnen»,
»för de bästa föräldrar. Minnet av den lyckliga fläck, som
deras hulda vård helgade, ligger som ett solsken i mitt bröst.
Det är en fristad i mitt innersta inre, där jag tycker
ungdomskällan ännu sorla. Allt, vad vårens grönska har saftigt,
vad skogens skugga har svalkande, den friska böljan har
vederkvickande, lukten av granris och blomster, lantluft,
morgonluft — allt detta lever och är närvarande i detta
minne, och stadsliv, kammarliv, böcker oändligt, hela dammet
på den lärda stråkvägen har icke kunnat utplåna det. Det
väller fram ur sanden som en springbrunn i öknen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
