Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 316. Esaias Tegnér. Av Marie Louise Gagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mer han fördjupade sig i sagan, dess kärare blev honom
Fritjofsgestalten, dess mera älskade han att lägga in i den
allt det stolta, vackra och höga, som utmärker det nordiska
ynglingaidealet. Det är sant, att Tegnérs Fritjof i mycket
blev forntidens Fritjof olik, men sådan Tegnér framställde
honom för sin samtid blev han dess älskling.
Först 1825 blev diktverket färdigt. Yi nutidsmänniskor
kunna knappast föreställa oss, vilket uppseende Fritjofs
saga väckte i Sverige, då den kom ut. Man skyndade sig
att genom avskrifter låta vänner och bekanta få del av den.
Man njöt av den lysande stilen med dess klarhet och
bildrikedom, och man lärde sig den utantill, ja, man rent av
levde med i dikten. Men det var icke blott det svenska
folket, som älskade den, även andra nationer beundrade den.
Efter hand överflyttades hela dikten eller delar därav till de
flesta europeiska språken, och Tegnérs namn nämndes i
utlandet vid sidan av Linnés.
I början av 1820-talet utkommo även »Nattvardsbarnen»,
som är en skildring av barnens konfirmation och första
nattvardsgång under pingsthelgen i en svensk lantkyrka, samt
»Axel», i vilken Tegnér berättar om en tapper karolin, Axel
Roos, som av Karl XII sändes från Bender såsom kurir till
Norden.
När det från alla håll hördes stämmor, som prisade den
store skalden, var det dock en här i Sverige, som såg mycket
nyktert och kritiskt särskilt på Fritjofs saga och visade
på åtskilliga brister i den. Det var Tegnér själv. Så
fullkomligt fria från fåfänga och sj älvöverskattning och så
benägna att erkänna andras förtjänster ha ytterst få stora män
varit. Just därför, att allt det pris, som kom honom till
del, föreföll honom oförtjänt, var det honom ibland en plåga.
Vad som emellertid ej kunde annat än fröjda honom, var
studenternas hyllning. Ungdomen älskade han, och den
älskade honom tillbaka. Hur mången kväll, då han satt vid
sin lampa i arbetsrummet, blev han ej kallad ut att lyssna
till en serenad av unga, friska röster! Och när de många
taktfasta stegen hördes på gatorna och torgen i närheten av
Tegnérs bostad, visste man genast, vad som skulle ske.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
