Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde avdelningen - 329. Ur August Strindbergs författarskap - Stora grusharpan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
torska i det. När han fått ner torsklinan med gamla
klocklodet och skulle dra upp, hörde han en löpning i X-moll,
och så satt kroken fast. Han lirka och röck, och slutligen
fick han upp fem fingerknotor med ylle på ändarne, och det
knäckte i benen som på ett benrangel. Då blev han rädd
och slängde bytet i sjön, fast han visste, vad det var.
Så kom rötmåna’n, när vattnet blev varmt och alla fiskarne
gingo sin väg ut på djupet för att söka det svala. Då blev
musiken tyst igen. Men augusti månsken kom, och
badgästerna höllo regatta. I en vit båt sutto också bergmästarn
och hans fru; och de roddes sakta fram och åter av sina
gossar. Som de rodde på det svarta vattnet, vilket var
försilvrat ovanpå med lite mattförgyllning därjämte, hörde de
en musik under båten.
»Haha», sa’ bergmästarn, »det är vårt gamla skrälle till
piano! Haha!»
Men här tystnade han, då han såg sin hustru böja
huvudet djupt mot bröstet, som man ser pelikanerna på bilder,
liksom hon ville bita sig i barmen och dölja sitt ansikte.
Det gamla pianot och dess långa historia hade hos henne
väckt minnen ur djupet, från första matsalen de redde in,
från första barnet, som lärde spela, från långa kvällarnes
ledsnad, som endast kunde förjagas med de stormande
tonmassorna, vilka fick hela våningen att skaka slöheten av sig,
och som stämde om lynnen och satte ny glans på själva
möblerna... Men den historien hör inte hit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
