Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstnärsfolk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Träd fram du nattens Gud! Han har pengar! Då
går vi. Och vi gingo.
Jag har skrivit om mitt liv i Göteborg och förbigår
dess detaljer. Men jag vill tala om Otto. När jag såg
honom teckna, ramlade mitt hjärta ned i byxorna. Gud,
vad han kunde! Han tycktes leka fram linjerna, en
stark känsla förde hans kolbit över det trasiga
omslagspapper, som han skaffat sig i någon kryddbod.
Han visslade och sjöng, medan han arbetade, men
stundom blev blicken hård och hans veka mun blev
fast och brutal.
Jag började snart arbeta och sälja småsaker åt
många håll. Vi hade etablerat oss i vårt kök, Olle
Nelson kom dit och åt upp vår sill. Men i all
rättfärdighets namn måste jag erkänna att han skaffade
öl. Han hade ormtjusat en flicka som var servitris på
ett femte klassens kafé.
Otto, som borde ha bott i sitt hem, flyttade till oss.
Men med hans kamratlighet var det si och så. Då han
den första i varje månad uppburit sina hundrafemtio
kronor av Fürstenberg, försvann han regelbundet under
två eller tre dagar och kom tillbaka till oss utan ett
öre, sönderslagen, blåslagen och med kläder som sågo
fruktansvärda ut, röda av blod och bruna av porter.
— Fy fan, jag är en förlorad son, fy fan! Har ni
ylons?
Carl Larsson förstod absolut hur det stod till med
Otto, men hoppades att han skulle komma på bättre
vägar. C. L. höll den tiden på att illustrera Schillers
»Kabale und Liebe» åt ett tyskt förlag och Otto fick
tillfälle att förtjäna en extra slant genom att stå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
