Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
älskandes grafvar växa upp rosor, som mötas och famna
hvarandra; trots alla menniskofunder njuta de i döden
tillsamman den glädje, som i lifvet var dem förmenad.
Vi påminnas här om en annan rörande användning af
rosen: flickan sitter gråtande på ungersvennens graf,
då höres hans stämma, som uppmanar henne att gå
hem och icke längre sörja, ty för hvaije tår hon fäller,
blir hans graf "så full af blod,"
”Men hvar gång på jorden du är i hjertat glad,
Min kista hon blifver så full af rosors blad.”
Den efterlefvandes sorg tynger på den aflidne, men
hennes glädje gör äfven honom glad. Så är rosen
merendels en glädjens symbol. Ja, i visan om "Herr
Hollkin och liten Kerstin," der allt tyckes tyda på en
sorglig utgång, hålles hoppet vid lif genom omqvädet:
”Villa rosor mig lofva,”
och omqvädet bedrager icke.
Äfven på hälsa och friskhet tyder rosen, och
derföre har "rosende" eller "rosenblommande kind" sin
motsats i "blekan liljekind." Men helt naturligt blir
glädjens symbol lätt en symbol af den glödande
kärleken. Sin fagra käresta kallar älskaren sin "ros
och dygdeblomma," och drömmen, som uppenbarar för
Habor, att han skall vinna Signills kärlek, visar henne
för honom under bilden af en ros:
”Der rann upp en ros på min arm,
Hon var både skön ocb ung;
Hvar och en fågel på qviste sute,
De månde för henne sjunga.”
Ljunggren, Smärre Skrifter. 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
