Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den stolta sjelftilliten ger sig hos Frithiof ofta
uttryck i en kraftig sarkasm, framkallad af en högsint
harm eller af föraktet mot det lumpna och
fördomsfulla. Då sålunda fosterfadern Hilding anför
börds-olikheten som ett skäl för Frithiof att uppgifva tanken
på Ingeborg, svarar denne:
— ”mitt ättartal
Går nedåt i de dödas dal.
Nyss slog jag skogens kung så luden;
Hans anor ärfde jag ined huden.”
en vers, som Stockholms-Postens recensent fann
ipe-ningslös, emedan han icke förstod den ironiska
stämning, som i den gaf sig luft. Ett motstycke till detta
svar har man i Frithiofs ord till sitt svärd, då detta,
vid Helges hånfulla afslag på hjel tens frieri, flyger ur
sin silfverskida.
y ”Du, Angurvadel,
Du är dock,” sad’ Frithiof, ”af gammal adel.”
Detta sarkastiska drag i hjeltens lynne framträder i
sin kraftigaste, men också bittraste form, då Frithiof
i fjortonde romansen uttalar de våldsamma känslor, för
hvilka han efter tempelbranden är ett rof, när han,
fredlös förklarad, nödgas att lemna fosterjorden. Det
var i detta utbrott Molbech fann ett käringaktigt eller
pojkaktigt trots.*) Den högsinthet, som dock ligger
till grund för dessa och dylika yttranden, träder
tydligast fram, då de sammanställas med det bittra, om
ett afundsamt och elakt hjerta vittnande hån, som
visar sig uti motsvarande yttranden af kung Helge,
liksom i allmänhet Frithiofs naturliga ädelhet, så väl i
1) Det tyckes som om de ställen, der Frithiof talar ur den
nämnda tonen, varit företrädesvis blottstälda för missförstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
