Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengt Lidner. Lefnadsteckning. Af Fredrik Sander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IX
landsman Thorild; men deras första bekantskap var
endast flyktig. Den skulle längre fram, till Lidners stora
lycka, varaktigare tillknytas och öfvergå till en orubblig
vänskap. Lidner missbrukade sin akademiska frihet: han
läste föga, men rumlade desto mer, så att anförvandterna
slutligen började misströsta om någon framgång för
honom på den lärda banan. Då goda råd och förmaningar
icke medförde någon förbättring, beslöt styffadern
vidtaga den utvägen att skicka honom till sjös, för att om
möjligt tämja detta sjelfsvåldiga sinne; och sålunda blef
den svärmiske studenten degraderad till sjöman på en
ostindiefarare. Men vare sig att torrfödan på fartyget
och ovanan vid detta nya lif eller den stränga uppsigten
blifvit honom odrägliga, nog af, han rymde från fartyget
vid framkomsten till Goda Hopps-udden. Här tillbragte
han ungefär ett halft år i det djupaste armod, irrande
omkring på landsbygden bland främmande vilda folkslag,
eller i Capstaden, lifnärande sig med de almosor, dem
barmhertigheten räckte honom. Man behöfver icke låna
bjerta färger för att måla omgifningarna på taflan öfver
den sorgliga figuren. Åt ena sidan de kala och bruna
bergen, åt den andra det upproriska och skummande
hafvet! Hvilka nya bilder hans öga sett, hvilka bittra
erfarenheter han gjort under denna sin bedröfvelses och
eländes tid, derom har han aldrig lemnat någon närmare
underrättelse; men aningen hviskar till oss derom, då vi
läsa dessa rader:
På Nova Semblas fjäll, i Cejlons brända dalar,
Hvar helst en usling fins, är han min vän, min bror:
När jag hans öde hor, med tårar jag betalar
Den skatt jag skyldig är, natur, dig allas mor!
En ifrån Ostindien hemfarande seglare medförde
flyktingen till Göteborg, der hans anhöriga mottogo honom
såsom den förlorade sonen. Måhända trodde de, att han,
efter så många utståndna vedermödor och efter en sådan
näpst och aga af nöden, dädanefter skulle taga sig bättre
till vara, och kanske hade han ångerfull lofvat bot och
bättring, efter som han nu fick återtaga de afbrutna
studierna. Men för att icke å nyo indragas i de dåliga
sällskap, som förut skadat honom, skickades han icke
vidare till Lund, utan till akademien i Rostock (1777), hvarest
han ock snart nog tog magistergraden. Hurudan? det är
ovisst. Det har ju alltid gått fort för dem att blifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
