Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengt Lidner. Lefnadsteckning. Af Fredrik Sander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en blifvande prydnad för det fosterländska
Thalias-tem-pel. som nu var under grundläggning. Denna förmodan
vinner stöd deraf, att Lidner under sin vistelse i Paris
sysselsatte sig med utarbetandet af ett sorgespel, Erik
XIV, det till omfånget största af alla hans arbeten. Att
han i denna komposition misslyckades, och icke blott
strandade mot den vedertagna formalismens klippor, utan
äfven missfirmade den historiska sanningen, behöfver väl
icke här omständligt utvecklas; men försöket ådagalägger
ett aktningsvärdt sträfvande till konstnärlighet, ett
upparbetande af de rika naturanlagen. Annars låg det i
Lidners lynne att helst dikta efter stundens ingifvelse,
ofta utan någon från början genomtänkt plan. I hans
bästa arbeten finnas de skönaste episoder, de ypperligaste
detaljstycken, medan intrycket af det hela icke sällan
lemnar åtskilligt att önska. I ett afseende hai
imellertid Lidner utan tvifvel förkofrat sig i skolan hos Creutz,
nämligen i afseende på formfulländningen i språkets
behandling. Han hade alltid ett godt öra för det harmoniska
och klangfulla i versen; men det stundom öfverdrifna och
för mycket tillskurna behöfde utjemnas till mera
egentlighet och naturlighet, äfvensom det kaotiska eller
abrupta utrycket för en öfversvallande känsla danas till
klarhet.
I Paris hade han allting så godt som han någonsin
kunde önska. Han bodde i ambassadörens hotell, åt vid
hans bord, egde fritt tillträde till hans bibliotek, och
hade i hans hus, som var en mötesplats för Frankrikes
utmärktaste snillen, mycket att se och mycket att lära.
Men icke en gång under dessa lyckliga förhållanden kunde
han frångå forna oarter; böcker, klädespersedlar och
dylikt förvandlade han i myntvärde, och detta åter i våta
varor. Stundom kunde han ock utblotta sig sjelf för att
gifva almosor åt fattiga, ty han var gifmild som sjelfva
barmhertigheten, och alltid slösande i all sin fattigdom.
Det berättas att, då Creutz en morgon på sängen gifvit
den poetiske handsekreteraren företräde, denne vid
bortgåendet obemärkt medtagit hans - byxor. Ministern
väntade främmande och skulle stiga upp, men fann icke
det sökta plagget, med anledning hvaraf han föll i en
sådan tankspriddhet, att han icke vidare kunde kläda sig,
förr än någon kom och ingaf honom den »ljusa idén» att
låta hemta ett annat dylikt plagg nr gaderoben. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
