Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengt Lidner. Lefnadsteckning. Af Fredrik Sander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXII
Öfverallt hade ryktet gått honom i förväg, och då
han sjelf kom med sin lyra och anslog dess strängar, blef
han mottagen med välvilja och förvärfvade sig nya
vänner. Att han äfven genom sin sång vågade utsätta sig
för någras ovilja och hat skall berättas såsom ett för
honom hedrande drag af sjelfständighet och
fosterlandskärlek. Först bör dock förtäljas om den största eröfring,
som hans lyra och hans hjerta gemensamt gjorde.
I trakten af Åbo hade han blifvit bekant med en
fröken Eva Jakobina Hastfer, som snart fattade tycke
för den beundrade främlingen. Till sin natur svärmisk
såsom han, hade hon flitigt läst poesi och satte Lidner
högst bland alla skalder; och denna sympati för dikten
alstrade hos henne kärlek till diktaren. Både genom sitt
vackra utseende och sitt frimodiga väsende gjorde hon
på honom ett djupt intryck, och uppmuntrade den böjelse,
hon fann hos honom. Det berättas till och med, att hon
sjelf friat till den försagde älskaren, hvarvid följande
samtal skall hafva egt rum mellan dem. Han: »Jag är
djupt tacksam, och himmelskt säll; men har ni någonting?
ty jag har intet.» Hon: »Jag har en liten vacker
landtegendom.» Han: »Förtjuserska, men den super jag snart
opp.» Hvad häraf må vara sant eller icke, kan lemnas
derhän. Det vissa är imellertid, att den förtjusta
älskarinnans slägtingar afrådde henne från en förening med
en man, hvars utsigter voro så mörka och afskräckande.
Men fröken Hastfer var en qvinna med fast vilja, som
icke lät sig rubbas. Kanske ansåg hon beskyllningarna
mot Lidner ogrundade eller öfverdrifna; kanske hoppades
hon ock att genom sin kärlek kunna leda den ostadige,
men godhjertade skalden på vägen till en ljusare framtid.
Nog af, de blefvo förlofvade, och Lidner var åter den
lyckligaste under solen!
Den sörjande enkan, som sett så många illusioner
gäckas, har sjelf med samma öfvertygelsens värma, som
tyckes hafva lif vät den trolofvade flickan, berättat: »Lidner
hade under sitt vistande i Tyskland blifvit förlofvad med
ett ungt fruntimmer af stånd, skönhet och förmögenhet.
Då de en gång sutto förtroligt tillsammans i en trädgård,
tyckte han sig se sin mor komma med mig vid handen
och säga: »Här är den du skall hafva; den der får du
icke». Lidner blef stum och visste strax inom sig, att
han aldrig skulle få henne. Han reste tillbaka till Sverige,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
