Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bengt Lidner. Lefnadsteckning. Af Fredrik Sander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXVII
barn vid sitt bröst och sjelf klädd i en sammantråcklad
mansöfverrock. Sköldebrand häpnade och lade några
riksdaler bredvid poemerna på manuskript-stolen. Vid
utgåendet kom frun efter honom och sade med tårade
ögon: »Ni är ädelmodig, men min Lidner är svag; vill
ni en annan gång understödja oss, så värdigas lemna
gaf van åt mig.» 1791 skref Lidner till Rosenstein, i
afsigt att bringa det för konungens öron:
»Mantalsskrif-varne vilja göra mig till lösdrifvare.» Han tillägger:
»Lefver jag, skall jag bjuda till att af efterverlden blifva
känd, och hon lär förundra sig, att sådant kunnat hända
1791.»
Så länge Lidner var frisk, egde han ännu förtjenst
genom sin penna. Men ofta var han för sina vänner
besvärlig och efterhängsen, så att de till och med undveko
att möta honom ute. Han berusade sig under de senare
åren flitigt ur finkelflaskan.
Medlidande och gifmildhet voro hos Lidner känslor,
dem han hade ett oafvisligt behof att tillfredsställa.
Särskildt ömkade han sig öfver de vanlottade brandvakterna,
hvilka, medan andra fingo öfverlemna sig åt hvilan,
måste vaka och ströfva omkring under höstnattens mörker
och regn lika som under vinternattens köld och snöyra.
Huru han för att bispringa en nödstäld kunde utblotta
sig sjelf, ådagalägger följande händelse. En sommar, då
han vistades på Drottningholm, mötte honom en gång,
då han kom från en uppvaktning hos konungen, en
fattig enka, som beklagade sin nöd och sade sig hafva 7 små
barn. Lidner lossade strax guldkedjan från det ur,
konungen nyss skänkt honom, tog af sig silfverknäspännena,
lade härtill de penningar han hade på sig, tog af sig sin
halsduk^ inlindade alltsammans deruti, och bad henne
skaifa bröd derför åt sina barn. Konungen och
drottningen, som åsett detta från ett slottsfönster, sände tvänne
kammarherrar för att leda upp Lidner sådan han då var,
och konungen frågade honom, om han visste för hvilken
han klädde af sig. Lidner svarade, att hon var en fattig
enka och hade 7 barn; han behöfde ej veta mer. »Det
är väl bra att hafva ett godt hjerta,» sade konungen,
»men du går för långt, då du kläder af dig sjelf.» Sedan
gåfvo honom konungen och drottningen hvar sitt
hopveckladt papper med dukater, samt förmanade honom att
derefter hushålla bättre. Detta efter enkans berättelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
