Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spastaras död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
49
Förmätne stråle! hvad! du dygden störta vill ?
Vet, hennes död kan tvinga oss att fråga,
Månn’ mida-nåd och rätt är till?
Nej, håll! tills da den niding finner,
Uppå hvars kala hjessa rinner
Af enkors tåreflod ett svall;
Då med blixt och knall på knall
Ingen puls i hjertat spara!
Mätta fritt ditt raseri!
Krossa! krossa! . . . men för Spastara
Häpna, tillbed, flyg förbi!
Sin sköld mot åskans pil en skyddsengel sträckte -
Men nu Spastara spritter opp.
Det modern var naturen väckte,
Då viggen i de murar lopp,
Som hyste hennes son, dess dagars glada hopp.
Hon vaknar, skådar taket brinna:
Lik en numidisk lejoninna.
Hvars ungar man från henne röfvat har,
Hon genom tusen flammor far:
Från rum till rum med tankens snabbhet hastar !
Dess fotspår eldens tand förtär . . .
Men ingen eld så stark som moderslågan är.
Nu muren i dess väg de heta stenar kastar;
Ett moln af svafvelrök dess syn förblindad gör.
Dock månne känslan kan ett modersbröst bedraga?
Till vaggan hennes steg en säker kosa taga;
Hon stannar - ack! ett klagans-skri hon hör,
Ett steg tillbaka tar, nu åter vaggan hinner;
Mot barnets bröst dess hjerta redan brinner;
Hon det i skötet bär, för andra gången mor.
Lidner. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
