Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spastaras död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52
"Nu till förtviflans bråddjup drifven,
Hon känner sig af Gud, af menskor öfvergifven,
Och skrattar spöklikt, vildt, med Kains hemska blick,
Då ur Gods åsyn han i tigerns öknar gick.
Hon slösar ingen bön - sig hennes känslor samla.
Natur! . . . ack! nu sitt barn den sista kyss hon ger,
Och ifrån Gud till sig drar englars blickar ner.
De läppar svartna ren, på hvilka orden famla:
»Min son! . . . vid detta bröst ... du skall . . .
»Ack! ...»
Dödens blixt och domens knall!
Murarna ramla.
Du envåldsmakt! en vink det kostat dig:
Hur värdig ej din lag, din ära!
Du låter flammor dem förtära:
Och fordrar kärlek utaf mig!
O, alla väsens Gud! du ville Sodom spara,
Om blott der funnits fem, som älskade din’ bud:
Hvad bröt ett menlöst barn? Hvad gjorde dig Spastara?
De ^krossas? . . . Abraham! och detta är din Gud?
Ja, om på detta klot, der brott och öden rasa,
Spastara! du ett menskligt fel begått,
Vid detta dödsrop, denna fasa,
Med dessa känslor, som jag fått:
Jag ville vara Gud att kunna dig förlåta,
Och sedan menska bli för att af glädje gråta.
Men, när så grymt oss ödet sårar,
Hvar finnes tröst? i tårar, tårar.
Den makten eger segrar lätt:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
