Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Året 1783
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När långt på Islands fjäll, der frusna töcknar sväfva,
Der fästen utaf is mot solens tron sig häfva,
En grym och retad flock af glupska björnar går,
Och plötsligt en af dem en blodig bane får;
Då rusa alla dit, der snön med blodet färgas,
De rasa, ryta, slå; allt mördas, sköflas, härjas;
De bryta bommar af och störta träden ner:
Så vild soldaten blir, då Elliots sår han ser.
Nu inga faror skys, nu haf och lågor trotsas;
Snart åter matta skott från skeppen långsamt lossas.
Så ock den tummelplats, der storm mot storm fört krig:
Ju mer i trötta lopp dess hvirflar sakta sig,
Ju mindre täta dån från längsta klippor höras;
De hesna, tyna af, på lätta vågor föras,
Och dö. – Gibraltar strax sitt sista utfall gör,
Och svärdet sköflar allt, hvad elden ej förstör.
Af hafvets återsken de häpna töcknar brinna;
Der böljan fordom rann, nu blod och lågor rinna.
Sjelf döden digna vill vid denna fasans syn,
Då djupet fylls med lik, och klagan fyller skyn.
Der, på en splittrad köl en sårad skara flyter!
Der, med ett itändt skepp en annan vågen bryter!
Der, upp i mastens spets en hop förtvinad står,
På himlen ropar han, och svar af döden får.
De salta fraggor upp ur brustna djupet ljunga,
Och köl och mast och folk mot molnens rymder slunga;
Än åter en orkan i yra hvirflar far,
Och kämpar, eld och våg med sig i flygten tar.
I denna fasans stund, då stum naturen bäfvar,
Och med ett blodigt bloss kring hafvet döden sväfvar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
