Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Yttersta domen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_86_
Kring jordens dränkta klot den vilse dufvan far,
Stum, ensam och förskräckt mot dödens afgrund bäfvar;
Ack! för att rädda sig, ej gren, ej klyfta har:
På ovisshetens haf jag så i töcknar sväfvar.
Dock! detta stoft förgås?.. .Och, Gud! du evig är.
Hvem gjuter i mitt bröst ett brännande begär,
Då öfver solens krets min tanke vigglik hastar?
När jag i känslor sänkt för väsens Gud mig kastar,
Om skuggan af hans ljus, dock ej förmätet, ber:
Hvem höjer då min själ, och henne himlar ger?
Ack! hvadan tårars flod, som mig i vällust dränker,
Messias! nar på dig en stilla natt’jag tänker?
Nej! knäböjd vid det stoft, som höljs af denna graf,
Jag på de löften tror, som vid din död du gaf.
Och vore allt en dröm . . . hur ljufligt ej, att drömma,
När hjertat känslor får så höga och så ömma!
Från denna minnets gräns min tanke flykten tar,
Och Öfver tidens haf till evigheten far;
Der ser jag lastens fall, ser dygdens engla-öden,
Ser detta klot i grus, och under gruset döden.
Men du, som molnbetäckt åt Salem s skald och kung
Vid helgedomens fot deri gyllne harpan räckte,
Hvars sång serafens tystnad väckte,
0 Urani! den dagen sjung,
Då under domens slag i kaos jorden hvimlar,
Och lejonet af Ju da stam
1 dunder, moln och blixt och dam
Uppreser sig en tron på evighetens himlar.
Och, yngling! som med mig i lifvets öknar går,
Om du vid dygdens gräns mot lastens oviss står;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
