Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Erik den fjortonde. Sorgespel i fem akter - Andra akten - Sjette scenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
Jag halfsöfd och förstörd i dina armar lopp,
Du knöt dem häftigt till, och strax rann solen opp;
Jag med en maktlös arm ifrån mitt bröst dig vände,
Då dina läppars eld jag i mitt hjerta kände.
Att tillgift få, du strax ditt fel på nytt begick;
Du hundra gånger bad, och hundra gånger fick.
Mins du den tiden än? Hon med din eld försvunnit;
Du älskar mig ej mer, ditt högmod segra hunnit.
Säll, mer än dubbelt säll, den glömd i kojan bor,
Då man skall bli tyrann att vinna namn af stor.
Sture.
Prinsessa! skona mig.
Sophia.
Att rädda Svea rike,
Att störta från sin tron. en gruflig Christierns like,
Det kallar du ett brott som oförlåtligt är;
Men mig att öfverge, mig, som har dig så kär,
Som nöjd från kronans glans med dig i stoftet träder,
Det är en dråplig dygd och värdigt dina fäder!
Nej, nej; så stort förakt jag ej förtjent af dig.
Sture.
O Gud! mitt fosterland . . .
Sophia.
Det fins ej utom mig.
Och just ditt fosterland är det jag gagna tänkte.
Sture.
Jag dömd till döden var; mig Erik lifvet skänkte.
Så gruflig otack ej i Sturars hjerta bor.
Den så förmäten är, och sådant om mig tror . . .
Sophia (häftigt).
Hvad?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
