Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Adolfs ärestod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
861
I Birgers öar! vidt er ära
Skall ljunga öfver Seinens strand,
Och hjeltar eder offer bära,
Och modern sträcka ut sin hand
Och visa stöden för att lära
Sin son att älska kung och land.
Ett hundra år förut man såg din födslotimma:
O hjelte! en komet kring nordens stjerna brann*.
Din första ärestod på himlen skulle strimma,
Den andra du på jorden vann;
Och efter hundra år, den dagen du försvann,
Germanien blef betäckt med moln och dödens dimma.
Så, när att jorden sällhet ge,
En gud från himlarna sig sänkte,
En stjerna det förkunnade,
Och då han dog, i natt sig blodig solen dränkte.
Sachsen, dig han räddat har,
Och på dina fält han dignat:
Otacksamma! är än qvar
Stenen, den du knappt välsignat?
På stranden af ett haf, som ekens rötter lossar,
Se der ett åldrigt torn; det tid och öden trotsar,
Orörligt, hemskt och hotande.
Från norden en orkan med tusen åskor hastar,
I hafvets afgrund tornet kastar,
Och hvirflar bort ruinerne.
* Man vet berättelsen af Tycho Brahe, och att hundrade
år efter hjeltens död, den 6 nov. 1732, uppsteg från solens
uppgång en så faslig dimma flera mil kring Liitzen, att ingen
höstnatt varit dystrare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
