Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf III förlåter och dör - Klagodagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
365
»Hvad är jag skådar nu? Min dödsbädd hvem
omgifvit?
))En enka, som af mig ur noden räddad blifvit.
»Den faderlöses tår mot jorden faller tung. . .
»Ack! då man hjerta har, hur sällt att vara kung!
»Jag är det än, o prins! . . . och jag, fastän du gråter,
»Befaller: hämnas ej! ... jag dör . . . och jag
förlåter . ..»
Och han förlät . . . och dog, glad, aftonrodnan lik,
Då jordens rymd hon ser af regnets droppar rik.
Och mot sin ättling strax den förste Wasa Ij ungar,
Och himlar fröjdades, och han blef stprst bland kungar.
(Han hade hjerta) ... än förtjust han blickar ner,
När i sin broders hand han Sverges roder ser.
Klagodagen.
- .- - fnit.
TACITUÖ.
(jjsjrej! aldrig större rof af döden skördadt blifvit. . .
-ö- Ack, att han fallen är! - Ej föds hans like mer.
Naturen för en gång åt jorden Gustaf gifvit,
Och samlar styrka nu, och djupt i sekler ser . . .
Förgäfves! - Nej! hans like föds ej mer.
Dock, hvad förmätenhet mig under smärtor drifver?
Jag sjunga hjeltens död? . . . Ack! stumt ju snillet är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
