Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till den »kristeliga vitterhetsälskaren» i »Tryckfriheten den Välsignade», N:r 20 och 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
514
Jag har alltid satt så oändligt värde på menniskan,,
att jag aldrig velat göra henne till helgon, aldrig önskat,
att min flicka skulle vara en engel. - Och för öfrigt:1
hvarför fordra ömöjligheter af hjertat, då Gud sjelf ej
fordrar det? Hvarför ej beskrifva det sådant, som det ur
danarens hand kommit: sådant, som det, från fanatismen
fritt, i de hiskliga ögonblick måste vara, då passionernas
slussar på en gång öppnas och rasande hafva sig?
Förbannade ej Job sin födelsedag? Mose blef så arg, att
han slog stentaflorna mot berget i stycken. - Ingen konst,
att med den vällustige Horatius säga:
Si fractus illabatur orbis,
Impavidum ferient ruinse,
då man, som han, har en skön Glycére på knä och en
lif-gifvande butelj Falerner-vin på bordet. .. men vid
förtvif-lans gräns, då molnen skockas öfver mig, stormarne ryta
mot mig, jorden remnar under mig - intet hopp! ingen
räddning! Jag kastar en frågande blick på det förflutna:
samvetet tiger - ack! då är menniskan menniska; och
den ståndaktighet, vissa forntidens filosofer vid dylika
tillfällen visat, var ej annat än känslolöshet, högfärd och
pedanteri.
Däst af medvurst och dubbelt öl, står mången prest
och helt kallsinnigt förmanar det uthungrade benranglet
att ej knorra, att vara försynens vilja undergifven: och
sjelf kan han dundra mot fru pastorskan, som under en
kort resa glömt lägga hans tobakspipa i kappsäcken.
Min herre! tillåt mig bryta af, och med en saga förklara
mig.
»Ej långt efter Nebukodonosors död, då Babylons
murar af Cyrus bestormades, gick Imaim kring Eufratens strand
och tillbad den oändlige. Ändtligen satte han sig på en
mossig sten och såg utåt hafvet på de evigt kommande,,
de evigt gående vågorna.. Jobs bok hade han i hand.
Nyss förut hade han läst, huru Jonas klagade öfver sin
älskade kurbits. Nu öppnade han den heliga boken; der
stod: Hvi gjorde du mig, att jag uppå dig stöta skulle?
»En redlig vandel hade försilfrat gubbens hjessa;
hans skägg räckte till med]an, och en stilla blick
vimlade ifrån de förbigångna till närvarande tider. Nej,
ropade han med ett åt himlen tårfullt öga, nej, o mina
fäders Gud! Du lät manna regna i öknen, och vid din vink
öppnade klippan sin marmorbarm för att läska den ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
