- Project Runeberg -  Samlade skrifter /
515

(1878) [MARC] Author: Bengt Lidner With: Fredrik Sander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till den »kristeliga vitterhetsälskaren» i »Tryckfriheten den Välsignade», N:r 20 och 21

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

515

skugga finnande israeliten. Sällhet sprider du kring dem,
som dig dyrka, och lugn herrskar i deras invärtes väsende.
Ack, huru lyckliga hafva icke mina dagar runnit I Sant nog,

0 evigt saknade Elma! sant nog, jag förlorat dig., .men
du gaf mig en son, en son, som, ack! i detta nu suckar

1 fjättrar med det öfriga Abrahams slägte. Måtte dessa
bäfvande läppar, förr än de blekna i jordens döfva sköte,
få välsigna honom och hans^utkorade Ibana. Så suckade
Imaim, lutad mod den staf han i Libanon skurit. G-ud!
sade han, jordbäfningar sluka städer och folk, åskor
krossa, oceaner dränka: strax ropar den kortsynte:
oförrätt! oförrätt! Hans öga öppnas, och i dessa tumlade
ruiner finna hans barnabarn ett förnyadt paradis. Nej,
fördolde ! outgrundlige! mot din vishets outgrundliga
klippor skall aldrig mitt gränsande förnuft stranda. - Af ett
buller väcktes gubben ur dessa betraktelser. Flere
hundrade judar hade under belägringen tagit till flykten. I
spetsen gick hans son med herrans ark, den han räddat
undan barbarernas händer, och som detta olyckliga folk
hade i sina bojor byggt honom till en åminnelse. Vid
dess fot nedföllo de, hvarje gång de kastade darrande
blickar på Zion. Efter arken gick den guddomliga Ibana.
Hennes ögon, ännu af förskräckelsen starra, liknade
aftonstjernan mellan slitna moln, då stormen nyss lagt sig.»

»Imaim, nöjd att dö, mötte sin son, som satte arken
på stranden, och omfamnade honom. I hast flyger ur
vassen en giftig orm, och - den allvetande tillät det -
gömde sig under arken. ’Här’ ropade Imaim, ’här vid
förbundets heliga ark, förnyen edert förbund. Du, min
son, och du, Ibana, dyrken edra fäders Gud! Han är
barmhertig, nådig och mild.’ Nu tog den af glädje rusige
brudgummen sin Ibanas oskyldiga hand. De föllo inför
arken på knä, och gubben upphöjde redan matta armar
öfver dem. Strax rusade ormen fram och gaf sonen ett
dödligt sting. Han stupade. Ibana kysste sin älskare.
Giftet andades fram från hans läppar i hennes ådror -
der lågo de båda - ack! för evigt lågo de der, stumma
som den iskalla jorden.»

Imaim! Hvar är nu din förtröstare, ditt mod? På ett
ögonblick, hvilken förändring! Oförrätt! oförrätt! - Jag
begråter ditt öde, beklagansvärde israelit! Gilla kan jag
ej ... men ock ej fördöma ditt uppror. Jag är
menniska, liksom du; och de hjertan, hvilka inom våra bröst

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 00:38:19 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/lidner/0517.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free