Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Ankomst till Neapel. Utbrott af Vesuvius. Lif i Neapel. Oväntad ankomst till Ischia. Fru M* och herr N*. En förtrollad Ö. Prinsessan Ilse och Waldo. Romantiska dagar och veckor. Konungen och drottningen af Neapel. Folket på öarne. Sorrento. Kärlek och oro. Ädel och oädel kärlek. Folkfester och folklif. Vårt hemlif. Maria-dyrkan. Prinsen af Syracusa. Dagar på Capri. Amalfi, Salerno, Pestum, Pompeji. Något förtrolladt. Romanen fortsättes. Huru skall den slutas?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•309
Min lifliga unga väninna fru M* och herr S* voro
bland dessa modiga, men medan de gingo ut pä detta
äfventyr satte jag mig ned pä en tufva vid foten af ett
stort svart trä-kors, högst på åsen, der ett par bleka,
sorgklädda fruntimmer stodo, deras milda, allvarsamma anleten
upplysta af skenet från eldströmmen. Här var det stilla
och ensligt, och man kunde i ro betrakta det stora dystra
skådespelet, i hvilket den blinda naturmakten är hjelten
och menniskorna endast vanmäktiga bisaker. Ack! denna
syn var mig ej ny. Alltifrån min första ungdom har jag
varit oroad eller förfärad af den när jag betraktat lifvet i
stort eller i smått. Ofta, ofta har den för mig skymt
Gud. Och åter såg jag här denna gåtfulla makt, som,
lik en blind nödvändighet, går fram öfver menniskolifvet,
omstörtar de små menniskoboningarne, förvandlar i aska
deras skördar, deras hopp, och hvilken inga böner och inga
tårar förmå att stäfja i dess lopp ! Och åter steg den
gamla mörka frågan upp ur det gamla såret — gifves det
en Fader öfver jorden? Bekymrar han sig om
menniskornas barn? En starkt troende var jag aldrig, och blir väl
aldrig. Jag är en sökande, frågande, som skådar i
hoppet, en som omfattat korset och tror på den, som der,
under lifvets djupaste smärta, uppenbarat oss Fadren; jag
hvilar vid honom under väntan på min syns fullbordan.
Verka än lifvets mörka phenomener öfverväldigande för en
stund, så komma, när denna kramp är öfver, dock åter
min syn, mitt hopp och min frid. Så blef det äfven nu:
och när jag öfver den mörka kratern af Vesuvii topp såg
en blek liten stjerna blicka stilla genom röken, som
hittills hade alldeles skymt fästet, då blef jag äfven
kroppsligen bättre till mods och jag andades friare.
Mot midnatten lemnade vi Lokes rike; men allt ännu
kommo besökande, åkande, gående, ridande dit, upp, och
facklorna, hvilkas lågor tindrade som blå punkter längs
med de rödgula lavaströmmarne, blefvo allt flere. Helt
visst voro flere tusen menniskor denna natt på
Vesuvius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
