Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I svenska bondehem - Stina i Hornary, som va toset ätter gäsjivarns Olle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När ja velle gå nu, sen ärannet var uträttadt, grinade hon
te mett i gråten å sa:
— Sett lite, Kalle, män kaffet klarnar! Du ska väl ha
däj en bönemanskopp, fast du friar på dä afvia viset.
Gu hjälpe mäj skämdes ja inte som en tjyf, där ja satt
på söffelocket å to spanderning å henne. När ja sen tackade
för fägnaden, sa hon:
— Hälsa Olle löcka te, men säj honom, att om dä annra
geftet inte skulle ble å eller vår Herre kalla gräbban i Mo
eller nåt oförmodadt hända, så glömmer Stina i Hornary
honom allri.
Pengar ä en go Herrans gåfva, men inte allti för di
löckan mä säj. Teminstingens inte te gäsjivarns Olle, söm
to an hemmanet när gamle gäsjivarn do. Han odlade å han
byggde för di sexti tusen, å stutana va snälla å väl tamda,
så där var inget fel, å den bruna märren flöj söm ett
stjärnskott bara en rapplade på kärrehjulet mä piskaskaftet, å va
lätt å sko å lätt å ta när hon geck på bete. Men gräbban,
söm han feck te på handelen, hon va ett hår å den lee, å
Olle hade sina krusade dar, å rikedomen velle inte heller stå
bi, för han spanderade för möcke på kappsäckagrossörer, å
di betalte inte mä annat än duskålar.
Te sist do Olles kvenna, å Olle hade inte väl lagt två
sexstyfrar på hennas öjnalock å ullsaxen på bröstet, förrn han
skeckade å mäj ätter Stina te å ta vara på huset å barnen.
Då trodde gräbbestackarn, kan veta, att hon ändå te sist
skulle få ble Olles kvenna, men när sorgåret va gånget, gefte
han säj i stället mä en änka från Berga socken. Då vannt
ja inte hålla mäj länger, utan sa te Stina på själfve
körkebacken:
— Dä va en rackare, söm inte to däj nu heller!
— Han velle nock, Kalle lelle, men hybeteksränterna va
för svåra. Han måste ha en kvenna, söm hade nåra styfrar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
