4 September.
Jag sitter här och tänker på lille Sven. Allt omkring mig är så tyst, och jag tycker mig se honom, som han de sista dagarna, han ännu kunde vara uppe, gick omkring på trädgårdens gångar med sin lilla smeksamma hand i min och pratade i ett, medan han såg upp mot mitt ansikte med sina tankfulla barnaögon. Och som jag fördjupar mig i detta minne, blir mig hopplösheten i det, att jag aldrig skall se honom igen, så outsägligt bitter. Ty han var, utan att ana det, hemmets medelpunkt. Det var han, som alltid kom springande mot alla oss fyra stora och fyllde rummen med sitt kvitter, när vi kommo hem. Det var kring honom, vi samlades för att utröna, vad han tyckte, vid varje småsak, som bragte glädje. Nu går hans pappa här och måste göra sig hård mot minnet för att räcka till och hålla allt annat uppe. Får icke ens tänka för mycket. Icke ens sörja. Ty då skulle allting brista.
Kom han för att taga sin moder med sig och lämna oss alla i sorg? Eller kom han för att gå, så stilla och vackert, som han gick, och genom sin död lära oss alla livets stora konst?
16 Oktober.
Jag har tänkt på allt och sett allt, och jag vet nu, varom det är som striden står. Dag för dag har jag sett, hur det blott blivit sämre. Och det är ingen glädje att kunna förstå. Det är ett lidande. Under denna tid har jag kunnat följa varje detalj, och ett ord eller ett ögonkast ha kunnat få mig att skälva i hela min varelse, därför att jag visste, vad det betydde. I min och gossarnes närvaro har jag sett henne falla ifrån och hålla samtal med en osynlig. Till det yttersta har jag fått anstränga varje nerv för att i hennes ögon framtvinga den blick, vilken visade, att hon var medveten om, att hon icke var ensam. Jag har sett henne känna och förstå alltsammans själv, ana och veta, vad som lurade inom henne. Hon har kastat sig ned för mig i ångest och bett mig att icke skicka henne bort -- utan ha litet tålamod.
Jag lider fruktansvärt av att följa hennes kamp, och mitt under alltsammans vet jag dock, att det, som nu är min plåga, är blott en annan sida av just samma egenskaper i en rik och väldig natur, vilkens vågor gå högt som havets -- samma egenskaper, som en gång skänkt mig all livets lycka och jubel.
30 Oktober.
Den förfärliga spänningen börjar gå över, och min hustru blir bättre dag för dag. Efter vinterns mörker bli väl en gång dagarna längre och timmarna ljusare.
8 December.
Det är länge sedan, jag rört vid min dagbok. Men det kommer sig därav, att jag arbetat. Jag har skrivit ett teaterstycke, och det har gått underligt till. Mitt i korrektur och arbete av alla slag, min hustrus sjuklighet och en nervositet, vilken gjort, att hela min person förefallit mig spänd som en bågsträng, har jag stigit upp om morgnarna och stulit tid för att skriva. Jag har skrivit natt på natt till kl. 2. Jag har druckit whisky för att hålla mig vaken. Jag har gått ut och superat mitt under arbetet för att få höra larm och se människors anleten, vara mitt i febrilt liv, känna det bölja omkring mig och bränna mina tinningar.
Men pjäsen blev färdig, och jag känner endast en stor mattighet. Vad jag vill nå, är nu sannerligen varken ära eller författarglädje. Jag känner det, som om min hjärna levde ensam på hela den övriga kroppens bekostnad. Ja, det är skada, att dygnets timmar äro så få, när det gäller att nå det omöjliga.
17 December.
Det förefaller mig som om, utan att jag visste det klart, allt vad jag levat och lever, varit och är, på något underbart sätt ginge till mötes en fullbordan, vilken sker, utan att jag kan röra ett finger. Under allt detta lever jag mitt vanliga liv, och jag tror icke, att någon egentligen finner mig förändrad. Jag är glad, när jag kommer ut och träffar människor, till och med uppsluppen. Ty det lindrar.
Men inomhus har jag mitt egentliga hem, där jag lever mitt verkliga liv. Och oupphörligt känner jag där, som om över henne och mig glede något av det, om vilket jag själv en gång i ett helt annat sammanhang skrivit, att det är »större än lycka och olycka», något av det, som är utan namn.
I allt detta är naturligtvis min hustru medelpunkten. Om hon går till hälsa eller till undergång, vet jag icke. Detta synes mig nu vara något, vari jag icke kan gripa in. Det förefaller mig ibland, som om jag stode utanför, icke hade någon del däri, aldrig kunde få det eller nå det. Och i allt detta finns ingen överspändhet, endast en resignerad längtan, vilken är djupt färglös.
25 Januari.
Min hustru har satt sig till pianot i dag för första gången. Sjunga vill hon väl icke ännu, men jag har dock hört musik igen i mitt hem, och melodierna från fordom ha stämt våra sinnen liksom i en ny och ljusare ton. Överhuvud har det på sista tiden kommit något nytt över henne, något, som lovar mera än förut. Hon har vaknat upp till livet, och hon är med oss andra som förr. Icke riktigt ännu kanske. Men jag känner, hur hon med varje dag kommer oss närmare. Ibland tror jag vad hon säger, att allt detta kommer därav, att hon vet, att hon snart skall gå bort, och att detta hopp håller henne uppe. Men ibland tror jag, att om det också är så nu, så är dock allt detta på väg att glida över i något större, vilket hon själv känner med undran och ängslan, men icke vill tro.
Huru härmed är, vet jag icke. Men jag vet, att jag icke är förtvivlad nu, som jag var det förr. Ty nu lever jag under det öde, som är mitt, och som, hända vad hända vill -- så som jag nu ser det -- icke kan kasta något styggt in i hennes liv och mitt. Detta är det, jag fruktat.
19 Februari.
Jag står icke ut med detta längre. Jag har sett svart och svart och svart omkring mig, så jag råkar i raseri, bara jag ser mig själv i en spegel. Och det bästa är, att min hustru själv tyckes börja känna en smula av allt detta.
26 Mars.
Jag går bara och väntar, att vintern skall försvinna på allvar, så att vi få komma bort härifrån. En apati av högst besynnerlig art behärskar mig, och jag är ibland rädd, att denna vinter knäckt mig. Vad sommaren kan komma att medföra, är kanske heller icke sådant, att man kan vänta därpå. Vi flyttade in till Stockholm, eller rättare: hyrde våning, när vi trodde, att allt skulle bära oss fram, om också långsamt. Som det blivit, hade det varit bättre, om vi stannat på landet, i den avskildhet, som synes vara vårt bästa öde. Här är mera ensamt än där.
Sorgen skrämmer.
31 Maj.
Det är vår bröllopsdag i dag. »Im wunderschönen Monat Mai.» Jag kan icke låta bli att anteckna en sak, hur full av barnslighet jag än själv känner, att den är. Det är nämligen 14 år, vi varit gifta i dag, och det år, som gått, har varit det tyngsta. Det, som gick, var ju det 13:de -- olycksåret par préférance. Det är, som om jag trodde, att någon eller något nu höll på att jämna vägen för oss, eller som om jag kände, att något inom mig vore nära att läkas. Och allt detta, för att jag kommit att tänka på en siffra, vilken under normala förhållanden säkerligen gått mig spårlöst förbi.
25 Juni.
Dagarna förflyta, under det att jag går och tänker på, att jag borde börja att arbeta. Men diktens fjärilar flyga blott oroligt fram och åter över något, som är öde och förbränt. Ibland synes det mig, som skulle jag kunna följa deras flykt. Men så erinrar mig verkligheten åter om det som är, och det blir, som när ett ljus blåses ut inne i ett rum om natten.
Kunde jag bara ständigt vara så, att min hustru ingenting märkte. Kunde jag vara jämn och glad eller åtminstone synas så. Men jag kan det icke, och jag vet, att hon sörjer, icke blott över sig själv utan också över den smärta, hon vållar mig. Det måtte vara förfärligt att gå som hon och ingenting orka, ingenting förmå, utan bara sjunka ihop vid det minsta som vållar henne oro eller sorg. Gå och grubbla över döden, som hon tror skall komma, men som icke kommer. Tredubbelt fasansfullt måtte det vara att mitt under allt detta tillfoga den man älskar högst ett oläkligt lidande och icke kunna göra något för att bota det.
Hon kan sitta och se på mig, när hon icke tror, att jag märker det, och över hennes ansikte kommer då ett sådant uttryck av förtvivlan, att det skär mig in i själen.
I går kom hon och satte sig bredvid mig och lade sin hand över min.
»Om du bara inte hade mig», sade hon, »vad du då skulle vara mycket lyckligare!»
Jag vet, att hon trodde på sanningen av sina egna ord, och mitt
svar kunde väl för ett ögonblick rubba hennes tro och framlocka en
glimt av hopp i hennes ögon, men det kunde icke återgiva henne den
säkra övertygelsen att hon var oumbärlig och därför behövde leva.
