Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X. Hur Lincolns minne hedrats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kapten, min kapten! Res dig upp och var till reds!
För dig det flaggas, och för dig det spelas äfvenleds.
En blomstergärd är dig beskärd. För din skull skaror strömma
Till stranden, ropande på dig, med blickar tacksamt ömma.
Kapten, o, käre fader,
Uppå min arm dig stöd!
Det synes som en dröm, att du
På däcket ligger död.
Kaptenen svarar icke. Så blek hans mun sig ter.
Min fader känner ej min arm, hans puls ej rör sig mer.
För ankar skeppet ligger tryggt, sin färd det ändat har,
Sitt mål det hann; det seger vann, fast resan ruskig var.
O, jubla, strand! Du klocka, ring!
Men jag uti min nöd
På däcket går, där min kapten
Har fallit, kall och död.”
“Du lägger nu en krans på Lincolns grift,
Du, som det stolta Albion till behag
Har plägat hånfullt teckna med ditt stift
Hans skrala hållning och hans tärda drag,
Hans hår, det tofviga, hans magra hand,
Hans slitna dräkt, hans skrangliga gestalt,
Hans saknad utaf det, som i vårt land
Högst prisas, — lust att lysa framför allt.
Bredvid hans lik och under stjärnströdd flagg,
Som, honom vare tack! högt reser sig;
Bland dem, som stingas utaf sorgens tagg,
Säg, smädare, finns där väl rum för dig?
Ja, han mig lärt att blygas för mitt hån
I skrift så väl som teckning, och han har
Mig lärt förstå, att denne folkets son
I själfva verket dock en konung var.
Att ångra djupt min ytlighet jag lärt,
Då jag fick se, hur högt han steg; hur han
Hvart sanningsord för oss gjort dubbelt kärt,
Och hur han kämpade och seger vann;
Hur ödmjuk, och hur hoppfull dock han var,
Sig lik, när lyckan log mot honom huld,
Som när den svek; ej stolt och aldrig snar
Till skryt; ej lysten efter makt och guld.
Uti hans sinne bodde kärlek blott
Och tillgift i hans penna och hans ord.
När nidingen förkränkte med sitt skott
Hans tro på vilja god och frid på jord.”
“O, när våldet räddarns namn förkättrar,
Skaken till hans ära edra fjättrar,
Slafvar! Sådan sorgmusik sig skickar
Vid den store mänskovännens grift.
Sörjen, folk! Er alla hotar faran;
Ej blott negerns, mänsklighetens var han,
Och hvart öga blickar
En gång på hans namn i stjärnors skrift.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
