- Project Runeberg -  Carl von Linnés betydelse såsom naturforskare och läkare : skildringar utgifna af Kungl. Vetenskapsakademien i anledning af tvåhundraårsdagen af Linnés födelse / III. Carl von Linné såsom botanist /
41

(1907) [MARC] Author: Otto Hjelt, Einar Lönnberg, Christopher Aurivillius, C. A. M. Lindman, Alfred Nathorst, Hjalmar Sjögren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Species plantarum

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Species plantarum.



Man har ofta betecknat botanikens tillstånd före Linné med
namnet »kaos», utan tvifvel ett öfverdrifvet uttryck, men ägnadt att
visa de svårigheter, som åtföljde örtkunskapen och som särskildt för
läkarvetenskapen och växternas användning i öfrigt voro till stort
hinder. Botaniken var ett studium för några fa, som drefvos därtill
af böjelse eller af praktiska behof, men för de vidare kretsarna af
folket var den en lära utan reda och anseende. Till och med
botanisterna voro otillfredsställda med sin vetenskaps form, så mycket
mera, som de ökade förbindelserna öfver världshafven medförde en
stark tillökning af läkeörterna och andra nyttiga växter; och ej sällan
läser man tvekan, klagan och klander i den till öfvervägande del
systematiserande och deskriptiva botaniska litteraturen vid 1700-talets
början. I visst afseende var botaniken dock en jämförelsevis lyckligt
lottad vetenskap genom de många snillrika och sträfsamma
naturforskare, som under 1500- och 1600-talet ägnat sina krafter åt
grundläggandet och utvecklandet af växtkännedomen, hvarom den stora
mängden omfångsrika och för sin tid epokgörande botaniska verk
bära vittne. Ej heller har Linné bedömt den äldre botaniken med
samma skarpa ord som zoologien: »ett Augias-stall, uppfylldt af fabler
och dårskaper».1 Och dock synes oss denna äldre botaniska period
rådlös, maktlös och resultatlös i jämförelse med växtkännedomens
hastiga uppblomstring, fullständiga ordnande och utvidgning till nya
områden under det linnéska tidehvarfvet. Linné har redan vid början
af sin bana (1731) sökt skulden till »botanikens förfall» däri, att hans
föregångare saknat »metoden» eller »systemet» ... »ingen har rätt
raffinerat systemet eller wist dess necessaria requisita», och de
ansträngningar, som gjorts, har han bedömt med följande skämtsamt
med-lidsamma ord: »Imo eo tandem redacta res est, ut quoties surgat
novus systematicus, toties horreat orbis Botanicorum» (det har nu
gått så långt, att så ofta en ny systematiker uppstår, går en rysning
genom den botaniska världen).2

Med en målmedvetenhet, energi och följdriktighet, som i
sanning äro värda att beundras, utförde Linné inom några fa år sitt
stora, på samma gång omstörtande och nyskapande verk genom att
dels bilda ett system af samordnade och uttömmande klasser och
ordningar (Systema naturæ 1735, Qasses plantarum 1738) och dels
en ny grund för släktindelningen, hvilken han äfven själf i detalj

1 Egenh. ant., utg. 1823, sid. 211.
• Genera plantarum, företalet, $ 8.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 19:18:50 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/linne200ar/linnebotan/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free