Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Linné i Upsala och i Amsterdam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
håret i en liten piska i nacken, är Carl Linnæus och hans
långsamme, kontemplative vän är Petrus Arctædius; båda
fattiga prestsöner från Småland och båda redan väl ansedda
för flit och lärdom ibland ‘medicinæ studiosi‘ i Upsala.
“Du skakar på hufvudet, Petrus,“ sade Carl
skrattande, “men besinna bara, sådan framgång som följt mig
åt, alltsedan jag lyckades få mitt ‘Sexus plantarum‘ i
professor Rudbecks händer . . . jag har ännu icke tre år
varit student och är redan docens, med rättighet att
hålla publika föreläsningar i botaniska trädgården . . .
tycker du icke att detta duger?“
“Visserligen, men då du nu någorlunda öfvervunnit
armodet, så kommer du säkert att fastna för afunden i
stället,“ svarade Petrus ocli smackade högtidligt och
eftertryckligt i den redan ohjelpligt utbrunna pipan.
“Du tänker på Rosénius . . . jag vet att han hatar
mig, fastän jag icke tänker gå honom i vägen; han
examinerar menniskokroppen och jag blommorna . . . anatomien
är icke min sak, det borde han inse . . .“
“Men du har väckt uppmärksamhet, du har blifvit
framdragen och lofordad af fakulteten och det är honom
ett törne i hälen.“
“Och det unnar jag honom, den lömska krukan, för
han har narrat till sig flere af mina handskrifter i
botaniken och utan skam afskrifvit dem . . . men jag slutar
snart mina Genera och Classes, Plantarum och då är
min framgång viss . . . Petrus du! Tro mig, inom några
år har jag reformerat och uppbyggt botaniken och gjort
mig ett namn inom vetenskapen . . . Jag skall vinna ära
och rikedom, och min mor, min stackars kära mor der
hemma i Stenbrohult, som förebrått sig sjelf så hårdt
att hon, medan jag ännu var barn, lärde mig att älska
blommorna och sedan ofta gråtit bittra tårar, då hon sett
mig samla och klistra upp dem på papper, i stället att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
