Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N. P. Ödman - «Morbror Pelle» och hans pojkar - I. ”Morbror Pelle”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kom derifrån — och den sagan är också mycket vackrare
och mera lärorik än den andra. Det är den gamla historien
om enkans oljekruka, som går igen.
Och tilläggom i detta sammanhang, eller utom sam-
manhanget, att hans oljekruka aldrig flödade för den late.
Mot stora, friska, arbetsföra tiggare var han sträng: »Fåfäng
gå, lärer mycket ondt> var en helsning, med hvilken han
ofta mötte dem. De vänjdes också småningom bort från
hans hus, ty i de fall, då han icke raskt visade dem på
dörren, lät han dem arbeta i vedboden, och det var icke
i deras smak. Han var stark som en björn, och om sådana
der vandrande riddare visade sig pockande, behandlade han
dem ledigt med ena handen, och de stodo fortare på gatan,
än de visste af. Annars är det visserligen sant, att de fat-
tige ej nödvändigt behöfde vara skolgossar för att få hjelp
af Morbror Pelle: det fanns en annan kategori, som han
ej heller glömde, nemligen den som af ålder blifvit oss
så varmt anbefald af kärlekens Herre, vi mena zsenkor och
faderlösa>.
Sådan var Morbror Pelle. Men han hade många sidor.
Vi nämnde, att han var lärare i förberedande klassen, och
till fullständigande af hans bild i denna första teckning vilja
vi nu äfven kasta en blick på skolmannen. En sträng skol-
magister af gamla slaget var han, det är visst, men en dug-
tig lärare var han också, ja, han torde på den tiden och
efter då gängse fordringar ha haft få sina likar. Den re-
spekt han ingaf, när han satt i sin höga kateder som på
en tron med spiran i hand, var omätlig. Med hans blick
förhöll det sig då som med blicken hos vissa bistra gamla
porträtter — hvarje pojke, hvar han än befann sig på den
rundt kring rummet löpande väggbänken, tyckte sig ha den
blicken fästad på sig med genomträngande skärpa. En
& i
171
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
