Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finsk Literatur: Konung Birger och hans Bröder af Th. Lind
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rättvisans straffdom. Denna höjdpunkt, som enligt de
dramatiska jemnvigts-lagarne bör infalla i tredje
aktens slut, har liar uteblifvit, såvida vi ej få
antaga den flyttad till den fjerde aktens slut. der
otvifvelaktigt sjelfva handlingen, om icke dramat
kulminerar, då Hertigarnes gemåler uppträda vid sina
mäns lik och Birgers ogärningar nått sitt mått,
- ehuru dock intrycket försvagas genom de matta
slutreplikerna. - Hvad karaktcrerna beträffar, är
i vårt tycke Erik den bäst och klarast tecknade,
och hans uppträdande vid det kungliga gästabudet i
den första akten gör ett ganska lifligt och väckande
intryck. Skada dock, att detta intryck så småningom
slappas, hufvudsakligast genom hufvudfigurcns,
konung Birgers, svaghet ocli totala brist på
intresse och förmåga cröfra vår känsla. Då är
drottning-Märta bättre och lifligare framställd,
ehuru hon är inkonseqvent, all-denstund hon i början
framstår som en mild qvinlig varelse, hos hvilken
man ingalunda anar den Lady Macbeth, som snart nog ur
henne utvecklas, fylld af de vildaste hämndeplancr och
eggande sin allt annat än Mac-beth-like gemål till de
dåd. som störta honom i förderfvet. - Men en rent af
afsky värd figur är Gustaf Gustafsson, en af dessa
overkliga, moderna bofvar, som genom sin orimlighet
skulle hålla oss nära gränsen af det komiska,
såvida ej vedervärdigheten toge öfverhand. Det är, i
sanning, ett hån mot den ädle Thorkel Knutsons minne
att göra hans son till ett sådant lågt och lumpet
hämndeverktyg. Den gamle marsken skulle hafva vändt
sig i sin graf, om verkligen en sådan personlighet
på ett sådant sätt åtagit sig att representera hans
minne hos hans närmaste efterverld. Men saken blir
ännu värre, när man tänker sig denne Gustaf Gustafsson
egentligen vara den, som i stycket är den gudomliga
rättvisans redskap. Visserligen tvingas äfven det
onda att verka i det godas syfte, men detta är dock
alltid negativt, och ej positivt: försynens rådslag
ha ännu aldrig blifvit genorndrifna af skurkar. Detta
gör, att man i slutscenen öfverväl-digas af miskund
med kungen, som dock skulle straffas för sina brott
och ge oss intryck icke blott af medlidande, utan
äfven af fruktan, under det man fylles med afsky
öfver det falska redskapet för den eviga rättvisan,
hvilket visar sig vara fyldt af grymhet och elakhet,
så mycket en djefvulsk menniska kan vara det, både
i sin framställning af Hertigarnes död oe,h i den
raffi-neradt grymma beskrifningen för konung Birger af
hans sons halshuggning. Här är Birger blott fader, han
framstår for oss i sin vackraste dager, och vi kunna
ej annat än innerligt deltaga i hans förbannelser
öfver den hjcrtlösa skurk, som leker med sitt offer,
innan han gifver det dödsstöten. Derför gör också den
plötsliga förändringen i slutscenen, då Gustafsson
döende utbrister: "Som vän igen jag tar din hand kung
Birger!" på vår känsla ett ganska fatalt intryck,
och med detta lemna vi skådeplatsen. Hafva vi kännt
en frisk och liflig morgonfläkt vaja oss till möte
i den första akten och det uppslag, som der gafs,
så befinna vi oss här i middagsstundens hetta, då
både författarens inspiration och åskådarens intresse
insomnat i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
