Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om vår tids kyrka och christendom i Sverige. Betraktelser af en kyrkans tjenare, af Daniel Klockhoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
dylikt utan ett personligt väsende ocli såsom sådant
det högsta samhället. Men icke blott menskligheten,
ntari äfven alla andra menskliga samhällen, större och
mindre, t. ex. staten och familjen, måste tänkas vara
på sitt siitt och inom sina särskilda sferer organer
för den kristna religionen, och såvidt de äro detta,
äro äfven de i sann mening kristliga kyrkor, och några
andra slags kyrkor kunna vi icke erkänna , emedan vi
icke kunna begripa, hvad de då skulle vara. Yi anse
oss nemligen nöd-tvungne att antaga, att kyrkan (till
sitt begrepp) är ett organ för den kristna religionen
(jfr öfv. p. 36), och att hon såsom organ för något
lefvande och förnuftigt icke kan vara blott en summa
af individer, om än «troende«, eller deri icke kan
hafva sin karakteristiska bestämning. Lika litet är
kyrkan kyrka genom bekännelsen, ty bekännelsen är
ett rent thcore-tiskt system, hvilket såsom sådant
aldrig är ett lefvande organ för religionen. Hvarje
kyrka måste visserligen hafva sin bekännelse såsom ett
«tecken«, men tecknet har sin grund i det betecknade
och icke tvärtom, hvilket lätteligen torde kunna
inses. Om vi nu fasthålla detta och derjemte antaga,
att kristendomen för menniskan är den sanna religionen
- hvilka slutsatser kunna vi då draga med afseende
på den fråga, som här sysselsätter oss?
Först och främst torde det vara alldeles obestridligt,
att hvarken menskligheten eller staten eller familjen
(och ännu mindre någon blott summa af individer)
kan stifta några lagar för religionen eller för
Guds frälsande och försonande verksamhet genom
Kristus. «Yädret blåser hvart det vill, - du hör
dess röst, men du vet icke, hvadan det kommer eller
hvart det far«. Härmed är den kristna religionens
absoluta sjelfstän-d i gliet och oberoende af
den menskliga subjektivismen och af menskliga
«inrättningar« uttalad, liksom äfven en påminnelse
gifven för de ((ensamt saliggörande kyrkorna« om
den kristliga toleransens djupa betydelse. - Ingen
separat-kyrka har Kristus hel, han är « delad«, och
dock i alla närvarande; och han är den, som frälsar
och försonar. Men då religionen är en lefvande och
förnuftig ande (((den helige ande«), så kan han icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
