Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ny svensk dramatik: Wasa-arfvet. Historiskt skådespel af F. Hedberg. - Hertig Magnus och Sjöjungfrun. Romantisk operett af F. Hedberg. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
handlingen för scenen, äro de trenne författare,
hvilka tillhöra teatern, nemligen Hedberg, Josephson
och Hodell, hvaremot de öfriga visat sig mer eller
mindre osäkra i det tekniska. Och sådant är ju helt
naturligt. För att utöfva en konst, måste man känna
tvenne ting, nemligen först den verklighet, som skall
i förklarad form framställas eller idealiseras, och
sedan lagarne för det material, i hvilka fantasibilden
skall iriforraas. För att bli bildhuggare skall
man ega kännedom om mennisko-kroppen och sättet att
framställa den i olika ämnen, - ler, marmor, bronz;
en konstnärlig musiker har en rik erfarenhet om
hjertats förborgade känsloverld, men känner derjemte
i grunden lagarne för tonernas sammanställning till
melodi och harmoni. Likaså dramaturgen: det är ej nog,
att han känner lifvet och menniskorna, ehuru detta är
hufvudsaken; han skall äfven känna teaterns underliga
verld, och gör han det ej, så blir han, oaktadt allt
snille, en dilettant, ty en dilettant är och blir
den, som famlar i en konst, hvars regler han icke
fullt känner. Derför blir dock icke den rutinerade
teknikern någon verklig konstnär, om han ej eger något
mera än sin teknik. Bäst är naturligtvis, när medfödt
och förvärfvade, anlag och handtverk förenas, men
lika säkert är, att saknad af insigt i det tekniska
är det, som lättast och säkrast leder konsten på
afvägar. Olyckligtvis kan denna dilettantism,
om den vill, åberopa stora literaturhistoriska
exempel på ett förnämt förakt för det reella och
tekniska i dramatiken, hvilket vill säga det samma
som för teatern i allmänhet och skådespelarens konst,
såsom tolkande skaldens bilder; och dessa exempel äro
inga mindre än Göthe, Schiller och Tieck, hvilka man
naturligtvis ej derför får anse för dilettanter, då
de fullt medvetet såsom mäktiga snillen och skapande
skalder satte sig öfver afseendet på utförbarheten
och gjorde skaldeverksamheten till hufvudsak. Likväl
är att märka, att Schiller, först när hans dramer
upphört att vara rena uttryck för samtidens idéer och
blifvit mera lärd t antikiserande, öfvergick till
detta ideella åsidosättande af scenens realitet,
be-stående mest i återupplifvande af antikens form,
medan åter Tieck s romantiska lynne gjorde honörn
obenägen för alla strängare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
