Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historisk literatur: Niklas Tengberg: Några anmärkningar om Frihetstiden. Af. C. A-t.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
sidor af statsskicket, som också böra tagas i
betraktande. Så till exempel - och detta erkänner
författaren sjelf - hvilken konung före Carl XI
regerade någonsin sitt rike utan med llåds rade? Det
var något i Sverige ohördt, att det skulle bero
af konungens godtycke, om rådet skulle höras, och
förändringen måste då betydt vida mer än nu, emedan
rådet ännu var något af en representation.
Ännu starkare framträda dock motsatserna mellan
tiden före 1680 och enväldet, om vi vända oss
till riksdagens ställning. Ständerna hade lika
litet som konungamakten under 1600-talet stått
stilla i sin utveckling. Deras rätt att deltaga
i lagstiftningen blef slutligen obestridd. De hade
deltagit i uppsättandet af så kallade regeringsformer
för tvenne förmyndarestyrelser, och vi hafva redan
påpekat, huru väsendtligt olika deras ställning var
1660 och 1632. Skattebevillningsrätten blef allt
mera en riksdagens ensak, och den täta utöfning
deraf, som de stora krigen gjorde nödvändig, förde
till samma resultat som i andra länder, att mau
alltmera lärde inse sin styrka och lät regeringen
känna trycket deraf. Sjelfva formerna utbildades och
stadgades allt mera genom denna täta verksamhet. Det
var en folkrepresentation, som gick framåt och bådade
godt för frihetens sak. Tyvärr bröt reduktionsfrågan
enigheten, och ståndens strid förde naturligen till
enväldet. Och ej lärer någon väl kunna påstå, att
ständerna under Carl XI blefvo, hvad de voro på väg
att blifva, eller ens voro, hvad de en gång varit.
Carl XI satte ständerna mot rådet, för att göra sig
af med detta, och erkände derigenom sjelf deras
makt i samhället; när räfsten väl var genomförd,
skulle de för sent finna, att de förgripit sig på ett
lifselement i staten, ur hvilket de sjelfva utgått,
och med hvilket de ännu för mycket sammanhängde,
för att utan detsamma kunna bestå med samma
frihet som fordom. Denna rådets betydelse för
dåvarande ständerfrihet synes mig författaren
hafva förbisett. Och huru fort gick det ej sedan
utföre! Redan 1682 afgifva ständerna rörande
lagstiftningsrätten en förklaring, hållen i så
krypande och sväfvande ordalag, att, ehuru säkerligen
deras mening ingalunda var att afstå sin rätt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
