Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det svenska bibelöfversättningsarbetet. I o. II. Af Artur Hazelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
tius Aridreae, som antages hafva gifvit den första
fullständiga svenska tolkning af Nya testamentet,
klagade öfver språkets fattigdom, som han hoppades
framdeles skola kunna bättre öfvervinnas; »kan
ock väl», säger han, »med tiden denna förtolkelse
förbättras och klarare utsatt varda, och med mindre
omak än det nu skedt är, då Skriften varder mera
brukad och orden kunna med brukningen uppkomma, de
nu synas sällsynta vara.» Och sådana svårigheter hade
visserligen ock Laurentius Petri att öfvervinna. Men
huru mycket han än gjorde, hvilket mästerstycke
hans verk än är äfven i rent språkligt hänseende,
ligger det dock i sakens natur, att hans rensnings-
och förbättringsarbete måste lemna mycket öfrigt
att önska*. Så ansågs det äfven af honom sjelf,
hvarom ej blott hans egna ord bära vitnesbörd, utan
ock den nästan obarmhertigt granskande hand han ända
till sin lefnads slut lade på sitt första verk. Och
hela den följande tiden höra vi de ypperste män litet
emellan gifva luft åt samma klagan och erkänna samma
brist. Talar icke Stjernhjelm om det sönderhackade,
fransade, krusade, gullbrämade alamodiska plagg, hvari
svenskan, den gamla ärliga obefläckade göta-matronan,
såsom han uttrycker sig, på hans tid var klädd; huru
hon var så fattig vorden; och huru man borde gå in i
hennes fatabur, igenomleta hennes öfverblifna gamla
gömmor och låta henne komma till och hållas vid sin
ärliga skrud igen? Visserligen åsyftar han ingalunda
bibelöfversättningen, men helt visst ansåg han icke
denna såsom sitt språkliga ideal, utöfver hvilket
man ej borde sträfva att komma. Hans sunda språkliga
instinkt ledde honom till det gamla språket, till
det, som låg bortom medeltids-svenskan, ehuru väl på
hans tid språkvetenskapen var allt för outvecklad,
att han hade kunnat framlägga sitt modersmåls lagar
sig sjelf och andre till efterrättelse. Huru mycket
han det oaktadt gjorde, veta vi alle.
Om nu, såsom sades och för öfrigt nogsamt
kunnigt är, språkvetenskapen då ännu låg i sin linda:
hvilka jättesteg i ut-
* Vi få i det följande tillfälle att härtill
återkomma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
