Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det svenska bibelöfversättningsarbetet. III o. IV. Af Artur Hazelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280
hetens sak till ett akademiskt lardoinsprof och
icke «med otålig ifver och onödiga ginvägsförsök
gripa in i mästarens plan, hvars fortgående
herrliga utveckling vi för öfrigt mäkte hvarken
fördröja eller påskynda». - Derföre borde man ej
lättsinnigt förkasta det gamla, innan man viste,
om något bättre gåfves, eller så länge man trodde,
att det man hade vore godt. Ingen ny öfversättning
borde alltså komma i fråga, utan den gamla skulle
öfverses och riödtorfteligen förbättras. Allt, som
befunnes oriktigt, tvätydigt, verkligen lågt och
oädelt i uttrycket, måste visserligen afhjelpas,
men med lättaste hand och så omärkligt, att man ej
ens behöfde offentligen kungöra det.
Så ljöd Vallins mäktiga stämma. För en oveldig
pröf-ning rnåste hans ord anses innehålla flerfaldiga
öfverdrifter, hvilka vi näppeligen behöfva för läsaren
framhålla. Men man betänke, under hvilka förhållanden
han uppträdde! Afgjord fiende, som han var, till
den tidens predikosätt med dess väl utarbetade tal,
dess målande vitterhetsstycken, dess demonstrerande
afhandlingar, och i allmänhet till denna förfinade
och förfranskacle verld, som, »afskuddande alla
band af både kristlig tro och kristlig försakelse,
i sjelfva helgedomen sökte blott teatereffekten af
frapperande infallen, sentimentala exklamationer
och väl kadenceradt ordprång,» kunde han ej förlika
sig med tanken att se sjelfva bibelordet i en dr
ägt, som tycktes honom svara mot tidens andliga
löslighet. Det var hela den rådande tidsriktningen
han hade alt bekämpa; och hvilken kraft, ja hvilket
mod han ansåg det fordra att i denna fråga uppträda
mot den samma, kan man förstå af hans egna ord,
då han, efter att hafva erinrat om huru han flere
gånger förgäfves yttrat sig i samma ämne, utbrister:
»Denna gång uppträder jag med all den rättighet,
som tillkommer en af medbröders förtroende vald,
med deras uppdrag försedd ståndsfullmäktig, och med
all den frimodighet, som höfves en redelig prestman,
hvilken älskar sitt lugn, men mera sin pligt, och
hvilken - ehvad verl-den må gifva eller vägra -
lefver och dör för sin öfverty-gelse. Denna röst -
har den varit någonsin höjd för egen vinning, enskilda
afsigters framgång? Har den varit hörd bland dem,
som trängas om lycka och äreställen i verlden? Nej,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
