Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Har Konung Erik XIV dött af förgift? A. Ahlqvist: Om konung Erik den XIV:s fängelse och död. Historisk afhandling. Af Hans Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 HAR KONUNG ERIK XIV DÖTT
AF FÖRGIFT?
soppshistorien finnes in nuce i dessa hans bref och
instruktioner. Den fasta viljan att försvara sin
thron, vore det ock genom ett brodermord, kan således
aldrig frånkännas konung Johan; hon är ett outplånligt
drag i hans karakter, och det enda man dervid till
hans försvar kan anföra, är hans egen och samtidens
väl berättigade fruktan för det vilda vansinne, som
ur konung Eriks fängelse hotade Sveriges rike, en
fruktan, som varit nog stark att förmå en Laurentius
Petri och rikets andra biskopar till en orygge-lig
dödsdom. Det ligger sålunda alldeles ingen omöjlighet
i vägen för det antagande om konung Eriks död, vi från
vår barndom inlärt oss. Möjligheten är fullt så stor,
som i allmänhet det fasta, men vilkorliga beslutet
är en möjlighet till handling.
Men mellan beslut och handling ligger ock en
möjlighet till underlåtenhet, isynnerhet då
beslutet är vilkorligt. Att en sådan här fanns,
visar sig tydligt redan deraf, att befallningar och
påminnelser så ofta och så ifrigt utfärdas, utan
att verkställighet följer. Den befallande lugnar sig
med medvetandet af att hafva sin fiendes lif i sin
hand, men ryggar oupphörligen tillbaka för att taga
det. Det finnes af Johan ingen positiv befallning om
Eriks dödande, endast befallningar att döda hellre
än att släppa. Men denna hårda nödvändighet infann
sig aldrig just när farorna och farhågorna för
befrielsen voro som störst. Erik fick lefva 1569,
70 och 71, då man upptäckte sammansvärjningar i
Stockholm, i Småland, i Östergötland, då rykten
gingo om oroligheter i Dalarna, då folket rörde
sig i Upland, och då sjelfva fångens vakt visade
tecken till myteri. Han fick lefva 1573 och 74,
då de 5000 skottarne kunnat blifva så fruktansvärda
verktyg i de upproriske klanhöfdingarnes hand, och
då sjelfva hertig Karl af konungen misstänktes för
delaktighet i sammansvärjningen. Han fick lefva 1570,
då presten Mauritz i Böne skrämde upp sinnena med
sin bekännelse om en vidtutgrenad sammansvärjning
i Vestergöt-land. Men år 1577, då allt åter var
lugnt, då den siste sam-mansvurne fått sin dom,
då man icke längre hör någon fruktan omtalas, - då
skulle den tvekande konungen hafva verkställt hvad
han förut under de värsta farorna underlåtit! Man har
anfört som en förklaringsgrund, att konungen just
då var rädd för den liturgiska stridens anknytning
vid politiska planer; men huru är det väl möjligt,
att en sådan loflig försigtighet skulle hafva förmått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
