- Project Runeberg -  Livets fiender /

Author: Oscar Levertin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Kapitel I

Otto Imhoff steg långsamt ned från StockholmsPostens redaktion och stannade på trottoaren för att invänta sparvagnen.

Det var en strålande septembermiddag med den för denna månad egendomliga klarhet i luften, som tillät ögat att följa gatornas perspektiv långt bort mot det ljusblå fjärran. Solskenet började mista sommarens fasta, nästan materiella utseende; lättara, tunnare flöt det längs husrader och gator med något bristande och blitt i skimret, som ledde tanken på klangen av en älskad kvinnas avskedsord. Detta genomskinliga i atmosfären, detta spröda i solljuset förlänade staden ett luftigt behag, en stämning av snart förflyktigad men utsökt livsglädje. Också människorna, som strömmade av och an, hade något livslustigt och muntert över sig. Från sommarnöjen vid sjö och skog, från västkustens salta havsbrisar och skogshöjdernas doft av terpentin förde de in i staden ett nyförvärvat kvan- tum hälsa, vars glöd brann fram i pupillerna och i rodnaden på solbrända kinder.

Men Otto Imhoff såg blek och avtärd ut, som en arbetsslav, vilken hela sommaren trälat i en glädjelös syssla, fängslad i en kvav kammare. Med ett steg utan ungdom och elasticitet trädde han upp i den förbiilande spårvagnen. Till sitt yttre erinrade han om en typ, som icke sällan förekommer bland officerare, tillhörande de gamla adliga familjerna. Hans spensliga och finlemmade gestalt hade en ansträngt rak hållning, en stelhet utan styrka. Med det smala, toppiga huvudet, morbidezzan över den bleka hyn och de nervösa rashänderna på sina kraftlösa handlovar liknade han en av Velasquez' figurer från Escurial. Själva anlets dragen företedde en korsning av något martialiskt och något förfinat, en blandning av soldat och artist, med den borstiga mustaschen, som krökte sig militäriskt över läppen, och de sorgmodiga, blå ögonen med sin drömmande och inåtvända blick.

Där han sjönk ned i sitt spårvagnshörn, såg han ut som han vore uppgiven av trötthet. Redan en längre tid hade han också känt sig kroppsligt och andligt nedsatt. Han hade överansträngt sig däruppe på tidningsbyrån under de gångna sommarmånaderna, då han som vanligt skött sin politiska avdelning och därjämte även vikarierat för redaktören, och denna dubbla börda hade känts så mycket mer betungande, som han i växande missmod fört ett besegrat partis talan.

Under sina första år som publicist hade han ge- nomlevat en ung och förhoppningsrik framstegsperiod. Men nu hade det lyckats den gammalkloka reaktionen att fatta spiran i sin vissna och maktlystna hand. Slaget var förlorat. Vad stod då annat åter än att slunga sin kritik som gnistor av hån efter triumfatorns trespann, och om och om med en dödsklockas dova entonighet upprepa profetian, att även det gamlas heliga Ilion en gång skulle falla?

En dylik stämning av missmod och vanmakt hade under hela sommaren gjutit sitt agg i Ottos själ och i hans sinne lagt frön till en hel vegetation av sjuka och hetsiga tankar. Han var ingen nykter natur, intet av dessa klarsynta och ihärdiga huvuden, som dagsstridernas utslitande möda kräver, han var en fanatiker med dennes hänförelse och orättvisa, med dennes självförbrännande lidelse och dennes lyriska resonans, som omsätta varje spörsmål till en känslosak, till en levande del utav ens person. Med ett sådant temperament var Otto av sig själv anlagd för denna sjukliga växling av upphetsning och apati, som år en journalistisk yrkesåkommaden ena timmen ett övermod av trotsiga initiativ och starka planer, en lust att gå fort, tala högIjutt och handla dristigt och i lidelse, den andra en tillintetgjörelse av trötthet, där tanke och vilja verka som sår och en enda längtan fyller sinnet, längtan efter den vises undangömda Thebain, att få slå sin klädebonad om sig och med ansiktet mot väggen drömma om den förintelse, vars skugga träder allt närmare ens läger.

Det var därför med formlig beklämning, som Otto var morgon tog avsked av stockholmsgatornas sorglösa sommarliv för att uppe på redaktionsbyrån begynna dagens arbete. Där lågo de färska tidningarna redan och väntade på hans skrivbord. Han öppnade dem som man bryter ett oväntat telegram, nervöst och oroligt. Vad hade icke allt sedan i går kunnat hända de många därute och hemma, vilka han ärade som sina mästare och älskade som stridskamrater! Ty de voro för honom icke blott namn, alla dessa män, små och stora, vilka runt om i länderna strävade för en friare synvidd och en rikare tillvaro för alla. Han hängde fast vid var och en av dem som vid en köttslig anförvant med en samhörighetskänsla, som kunde förvåna honom själv. Och därför kunde han heller aldrig, hur tunga tiderna än blevo, öppna sin tidning utan en spänning av samma art som den, med vilken en fotgängare på vandring granskar himmelens löften om väder och vind. Han var ännu ung nog för att tro på det gamla ordstävet, att fanns det endast så mycket blått på himmeln, att man kunde göra en sjömanströja därav, skulle det dock bliva vackert och solen stiga skimrande upp över molnen.

Men denna första nervositet stegrades under läsningens fortgång till formlig upphetsning. Blodet steg honom åt huvudet och hans läppar darrade. Hans aldrig vilande fantasi gav varje tidningsnotis verklighetens kött och blod. Allt blev syner av levande liv, av segerdruckna skratt och sorg, som snyftade, och längs tidningens spalter tecknade sig en fortlöpande följd av bilder, precisa som på en fotografiplåt. Det var först den utländska politiken... Där stod den politiska bankettens lysande hästskobord med champanjen gnistrande i de flata glasen och frackärmarna svarta mot bordduken. En right hon. tory höll en vältalig speech om det förbättrade tillståndet på Irland. Talarens stämma ljöd trygg och sympatisk och han lyfte sitt glas med bravur. Men bakom honom öppnade sig väggen och som genom en hägring skymtade den »gröna ön», där Paddy larvade bland de brinnande kojorna, vräkt från hus och hem, nertrasad och utmärglad, med ginflaskan halvtömd i sin hand... Längre ner tedde sig Belsasars gästabud, strålande av färger, klingande av sång, doftande av frukt i rika skålar. Men in bland skratt och skämt, bland toner från puka och cymbal trängde utsvultna arbetarmassors strejkrop som regn av slungade stenar, och skrämmande mene tekel tecknade sin blodfärg bland festsalens glitter.

Otto läste vidare, läste om fredsutsikter, förhandlingar och kungabesök. Tunga regementen marscherade upp och ner för tidningen i paraduniformer med flygande fanor och klingande spel, diplomaternas extratåg gingo som skottspolar, och slutligen löpte hela spalten ut i ett ändlöst galleri, där spegel vid spegel avtecknade bugande kammarherreryggar och behandskade händer, som mottogo briljanterade snusdosor med idylliska får och mysande rococo-herdinnor på bottnen.

På detta vis växte det upp bilder, vart Otto vände sitt öga. Ja, även från själva de stereotypa annonserna slog verklighetens heta och flämtande andedräkt honom till mötes. Där rasade kampen för tillvaron i all sin brutalitet mellan bullrande reklamer på halva sidor och blygsamma tillkännagivanden i petit, mellan alla de olika annonserna, där handelsmännen utskreko sina varor, där den arbetslöse tiggde tjänst och den utarmade allmosor. Otto såg den lille detaljisten stå i sin tomma butik och med stel blick åse, vilken ström av guld som rann in i konkurrentens kassaskåp, han såg den urspårade i skymningen stiga in på kommissionskontoret och med försagd stämma falbjuda sitt arbete, han såg änkan, som lytt och lam låg i sin vindskupa och huttrande drömde om siffror, tecknade på barmhärtighetslistan å bokhandelsdisken... Ja, tidningarna, i dem susade livet i hela sitt blinda och planlösa virrvarr. Kärlekens myrten och orange åkte i bröllopsglam över dödens granris, deputationen på väg till den värdige medborgaren mötte fångkärran, som förde hans broder till häktet, och lyckans jubelfanfar smälte samman med nödens snyftning till ett enda, Outgrundligt ackord.

Så bragte tidningarna in på redaktionsbyrån en storstads rikedom på växlande intryck, all dess buller, brådska och nervositet. Det ringde oupphörligt i telefonerna. Notisjägare kommo med dagens nyaste nytt. Medarbetarna dryftade stadens »on dits» över sina skrivbord. Med allt detta vimmel susande genom huvudet skulle så Otto författa sin ledare, skriva logiskt och kallblodigt. Det var en ytterlig ansträngning för hans överretade hjärna och hans passionerade inbillning. När han äntligen för sista gången genomläste den långa, våta korrekturremsan, innan den lämnades åt tryckeripojken, dansade bokstäverna för hans ögon utan inbördes sammanhang. Det kom en slapphet över honom, som påminde om den dova reaktionen efter ett kokainrus, överproduktionen av föreställningar följdes av en tomhet så gränslös, att den förfärade honom själv.

På sådant vis brukade Ottos arbetsdag gemenligen förflyta däruppe på tidningsbyrån. Så hade den också gått denna septemberdag, då han i spårvagnen for hem till Östermalm. Han kände sig som en utkramad svamp, där han satt i sitt hörn. Han slöt ögonen, människor kommo och gingo i vagnen, utan att han urskilde det. I en sådan dvala satt han, ända till dess en okänd stämma, som plötsligt viskade hans namn, kom honom att spritta till. Vad var det? Han erfor en plågsam känsla av att någon fixerade honom och på samma gång kände han en stickande smärta i bröstet. Han blev ängslig utan att veta varför, svettdropparna pressades fram ur porerna. Så lyfte han skyggt ögonen för att se efter, vem det var som betraktade honom, och varseblev mitt emot sig tvenne obekanta herrar, av vilka den ene synbarligen mätte honom från topp till tå. Det var en man över medellängd, imponerande genom sin väldiga och axelbreda gestalt. Huvudet var, också det, ovanligt stort, även i proportion till den högresta figuren, frånstötande med sina tinningar, som sköto fram som kulor över ögonen, och det massiva underansiktet med sina grova käkar. Det fanns nitet blitt, ömt eller leende i detta våldsamma anlete, som bristen på skägg -- han hade blott en gles mustasch över den hoppressade munnen -- förlänade en ökad karaktär av hårt och dystert allvar. Men mest pinades Otto av hans ögon -- de riktade sig emot honom med något hemskt och hotfullt i blicken. Högra handen höll mannen om en spatserkäpp med ett grepp så fast, som han hållit i ett vapen.

Otto tillslöt åter ögonen för att slippa se sin vis á vis. Men hans fantasi arbetade feberaktigt. Vem var mannen där mitt emot, som betraktade honom med ett sådant uttryck av hat, och vilken roll skulle denne obekante spela i hans liv? Så frågade Otto sig själv, ty han erfor den pinsamma förnimmelsen av att han än en gång skulle stöta samman med denne främling... Det kunde vara en snöig decembernatt, då Otto vandrade ensam över en skum och folktom gata. Steg skulle närma sig bakom honom, nalkas och nalkas. Förgäves ilade han, sprang; just där gatan var mest mörk och öde blev han upphunnen av den högreste främlingen, som höll om sin käpp som om ett vapen... Eller det kunde vara i en svart trappa. Han trevade sig fram steg för steg, för att just i vinkeln vid trappavsatsen komma ansikte mot ansikte med mannen med den svarta elden i sin hätska blick... Min Gud, sådana fantasier! Otto fick lust att stiga ur vagnen för att komma in i en annan tankegång, men han kände sin vilja totalt förlamad under den andres inkvisitoriska blick. Så satt han där som fastnaglad vid bänken med ett växande tryck över bröstet och en växande rädsla i blodet.

Äntligen stannade spårvagnen vid Humlegården. Den okände gick ut, samtalande med sin granne, och åter tyckte Otto sig uppfatta sitt eget namn. Strax därefter steg också Otto ut, lättad över att vara ensam, men fortfarande plågad av en kväljande visshet att detta möte icke skulle bliva det enda. Han grubblade häröver under sin ensamma måltid. Missmodet följde honom hack i häl som en trist kamrat ännu då han på eftermiddagen vandrade upp för de tre trapporna till sitt rum på Sturegatan.

Däruppe hos sig brukade Otto eljes alltid få sitt humör igen. Själva rummet var så ljust och glatt med sin vida utsikt över Humlegårdens gräsplaner och lummiga lövvalv, villastadens ljusa kvarter och längst bort Lilljansskogen, som omgärdade staden med sin ringmur av dunkel grönska. Men mest bidrogo rummets minnen att bringa Otto i jämnmod. Det fanns knappast en vrå därinne, vid vilken icke någon ljus och klingande hågkomst levde kvar, minnen från alla gångna år, sedan Otto först ankommit till Stockholm för att bliva litteratör. Det var minnen från de unga dagarna med deras vingstarka entusiasm och ostäckta förhoppningar, deras arbetslust, rusande som ett ädelt vin, minnen av genomkämpade bildningsprocesser och striden för en livsåskådning, som brottade sig till klarhet, av långa arbetsnätter, då boken man läste fick en mer fantastisk glans och ens tanke en stoltare flykt under småtimmarnas ljudlösa tystnad, intellektuella ansträngningars frigörande rikedom.

Men sedan Ottos förlovning förra hösten hade rummet fått en hel ny skala minnen av ännu innerligare och intimare art. Ty allt sedan den dag, hans fästmö först stod in effigie på hans skrivbord, riktande till honom sin välkomsthälsning, så fort han lade ifrån sig hatten, och lät hans arbete glida raskare undan genom sin blick av ömt och kärleksfullt intresse, hade rummet förvandlats. Detta kvinnoporträtt förlänade med ens publicistens studerkammare, ramen för celibatärens ensamma sorg och glädje, den förtroliga lyckan i ett hem, vars tröskel man icke kan beträda utan att mötas av en varm bölja av tillgivenhet, av ett långt famntag av tröst och hägn.

Men i dag ville Ottos misstämning icke ens häruppe giva med sig. Hans sjukliga exaltation och trötthet, det agg, som under långa månader av beständigt grubbel över tidsrörelserna avsatt sig i hans själ, mötet i spårvagnen slutligen, som kväljde honom på ett så oförklarligt vis, allt smälte samman till detta djupa svårmod, som kan fatta människan, även när hon tror sig hava framgången som säkrast i sin hand, aningen om att något snart skall brista, som med ett slag dräper ens lycka. Tungsint blickade han ut genom sitt fönster. I solnedgångens sista skimmer fick septemberdagens klarhet en så immateriell och eterisk glans, att den skrämde som en lungsiktigs allt för genomskinliga hy. Solen dog i förbleknande reflexer längs fönsterraderna. Därute i Humlegården svepte vinden genom de gröna kronorna, rev då och då av ett blad, som kunnat leva längre, virvlade det om i luften och lät det dö i sanden... Och den rysning for över Otto, som är rädslan för ålderdomen, rädslan för den grå tiden, då känslan fryser i vår barm och våra hjärtan slå trögt och dorskt; och den klocka ringde för hans öra, som är tanken på döden, tanken att ens avsikt och ens handling en gång skola multna lika fullständigt som det döda bladet därute, att av hela den fyllighet, som bildade ett jag, skall intet leva kvar mer än ett tynande minne, en bleknande bild, som en hjärncell endast med möda kan hålla fast.

Otto strök sig över pannan. Han ville slå bort sina tunga tankar. Så tog han sin fästmös porträtt i handen, och medan han väntade på henne själv lät han alla skiften av sin bekantskap med henne stiga upp för sin fantasi i den nyckfulla följd av tavlor, i vilken våra minne gömma det förgångna. Liksom ur ett soligt töcken steg bilden upp för hans syn, som hon såg ut den första kvällen, han råkade henne. Hur förunderligt noga in i de minsta detaljer erinrade han sig icke den aftonen!

Det var på en litterär supe hos en av Stockholms vittra damer. Ehuru gammal tidningsman och socialpolitisk skriftställare, kände sig Otto dock en smula främmande i denna poetiska krets där så gott som varenda medlem åtminstone genom en volym dikter eller noveller visat en beundrande samtid, hur långt han hunnit i sångguddinnornas bevågenhet. Värdinnans ideal var 1700-talets franska salong -- man skulle sålunda kåsera om allvarliga saker -- filosofi, sociologi och estetik, men lätt och spirituellt. Detta föll sig en smula svårt, men som intelligensen gemenligen depenserades med förstånd och utan något slöseri, som kunde vara lättsinnigt, behövde ingen deltagare absolut råka under isen. Samtalet flöt lugnt och övertänkt med obligata roligheter och obligata citat, ända till dess en självkänsla plötsligt stötte mot en annan, och Trissotin och Vadius begynte sin i litterära cirklar aldrig riktigt avslutade ordväxling... Men denna ljusa aprilkväll kände Otto sig helt uppspelt till mods. Efter att en stund hava presterat sig som bokkännare och bildad, fick han sålunda en längtan att skämta och prata tok, och han såg sig ikring efter en medbrottsling. Så fick han se en ung dam, som satt ensam i en vrå och ej såg lycklig ut, fastän värdinnan givit henne ett album med berömda män att titta i. Hon såg ut som en familjeflicka utan hemliga synder med bläck och penna, eller om hon verkligen hade blå strumpor på sig, visade hon dem åtminstone icke i sällskap. Otto betraktade med välbehag hennes lilla käcka huvud och hennes sirliga figur. Hon hade kortklippt, kastanjebrunt hår, som småkrusigt föll ned över pannan, ett par bruna ögon med sammetsmjuk pupill, munnen var liten och leende med små otåliga och lekfulla veck. Gestalten var under medellängd, fyllig men välproportionerad, med en smeksam gratie över alla lemmar. Han lät genast presentera sig.

»Vår ryktbare politiske skriftställare, herr Imhoff, fröken Annie Hörlin!»

Otto gjorde en grimas vid ordet »ryktbar» -- det blev man i en handvändning i doktorinnan X:s salong -- och satte sig så resolut på puffen bredvid sin nya bekantskap. Det växlades först ett par likgiltiga repliker. Så frågade Otto plötsligen:

»Ni skriver sålunda ingenting?»

»Vad menar ni?»

Annie betraktade honom ett ögonblick med ett konstlat allvar över sina sammetsbruna ögon.

»Författar menar jag... Jag skulle i så fall känna mig djupt olycklig över att icke känna till det.»

»Det behöver ni verkligen inte... Jag författar aldrig annat än i mina kontorsböcker.»

Hon avgav denna förklaring med ett så allvarligt eftertryck, att det lät dem båda falla i skratt, ett högt, hjärtligt skratt, som med ens gjorde dem förtroliga. Och hela kvällen sutto de samman, fortsättande ett långt, godmodigt gnabb.

Så hade det varit den första gången, Otto Imhoff såg och samtalade med sin älskade i doktorinnan X:s högvittra salong, medan konversationen runt ikring gick lärorik och solid om filosofi, sociologi och estetik, och Trissotin högljutt fortsatte sin aldrig riktigt avslutade ordväxling med Vadius.

Efter detta första möte vidtog den eviga historien, historien om eggad egenkärlek och om tycke, som gror på djupet, om ord, vilka vägas på guldvikt, granskas och upprepas under långa, ångestfulla timmar, om skratt utan mening och tårar över huvudgärden, om miner och blickar, dechiffrerade av hjärtat i en smärtsam och ljuv blandning av misströstan och förhoppning, hela det sus av stridiga toner, ur vilket kärleken en dag stiger despotisk och motsägelselös med doft och drömmar, så man vill dö därunder, som under den vita häggblommen, när den en majkväll dövande faller över ens ögonlock. Och från denna de ömsesidiga landvinningarnas tid såg Otto Annie för sig i tusen olika situationer, hennes ansikte med tusen växlande minspel, Annie leende åt hans paradoxer eller i stillhet lyssnande till hans stämnings allvar, Annie slutligen, som hon såg ut, då allt var klart och hon blott väntade hans bindande ord, med ett glitter över hela sin varelse, en klang av segerviss och skälvande lycka i rösten, som fyllde honom med svindlande glädje.

Så kom förlovningen och den hösten, då Otto för första gången tyckte sig leva, icke blott som en tänkande maskin, vars egentliga förnöjelse var den lilla puerila stoltheten över att dagsverket gick väl och alla tankemekanismens kuggar skötte sin sak behändigt, men med varje darrande nerv i sin organism, som en klaviatyr, från vilken livets hela oändlighet av toner genljöd. Företeelserna voro icke längre skemata, människorna icke längre rubriker. Det var en rikedom, en mångfald av nyanser i tillvaron, som han aldrig förut haft någon föreställning om. Det vaknade i hans inre en för honom oanad förmåga att förstå allt det tallösa och myllrande, som bildar ett människoliv. Inga döda punkter funnos kvar inom hans känslovärld. Allt skälvde, allt vibrerade, och dessa tusen intryck och ideer, som dygnet om strömmade genom hans själ, de glömdes icke bort som oväsentliheter, skrattades icke bort i lättsinne och stelnade icke heller till agg. Nej, varje känslogång och varje infall gömdes, synades, ompräglades med kärlekens stämpel och spanns in i den fina och dock evighetsstarka tråd, som förenade två människoöden. Men denna känslans mottaglighet sög icke bort kraften från Ottos handling och beslut. Tvärt om, den fyllde arbetshågen, som vinden fyller ett segel. Otto kände sitt uppsåt växa sig starkt, nu sedan han fått någon att ödmjuka sig för, någon att bikta för hela vidden av sin svaghet.

Men hur hade han till dato kunnat leva ensam? Hur existerade alla de andra, som färdades som ensamma passagerare genom livet? Otto undrade däröver var gång han själv blott för en dag var skild från Annie. Och dock var hans korta och tillfälliga ensamhet ju blott ett oskyldigt puts, vilket spelades hans lycka, en skilsmässa på narri, vars lilla smärta, även den, var ljuv att njuta. Men alla de andra, som voro ensamma på allvar, som icke ägde två öppna armar, som väntade, icke en tanke, som följde alla deras vägar och stigar, hur kunde de leva? Det var icke lätt att förstå, när man var två lyckliga, vilkas själar alltjämt, som vattnet i ett par kommunicerande rör, stodo i ett och samma plan, vilkas tankar slingrat sig samman oskiljaktigt som initialerna i ett monogram.

Kanske kände Otto och Annie också så mycket djupare sällheten och mystiken av detta ständiga hand i hand, som de levde alldeles ensamma i den stora staden, överlämnade åt sig själva. De hade varken familj eller hem, som värnade om deras dagar och lade beslag på deras tid; Ottos föräldrar bodde uppe i bergslagen och Annies voro döda. De voro två vilda, ensamma fåglar, som funnit varandra och nu kunde flyga samman, vart de ville. När Otto var fri från sin tidningsbyrå och Annie från försäkringsbolaget, där hon var anställd, låg hela det glada Stockholm med dess gator, torg och glittrande vatten framför dem, en solbelyst och vidsträckt tummelplats för deras kärlek. De hade alla de många gatorna att gå arm i arm på, de tysta bakgatorna, där man kan gå och viska förtroligt i varandras öron, som i avlägsna parkalléer, och de stora stråkvägarna, där alla de kalla och likgiltiga ögonkast, man möter, fylla ens bröst med en tacksammare ömhet än vanligt. De hade restaurangerna med sina muntra måltidstimmar med skratt och glam över bordet. Kyparen titulerade Annie »fru», och när de skålade logo de länge och ljust emot varandra genom vinglansen i de slipade glasen. De hade teatrarna med deras vida riken av dröm och fantasi på andra sidan rampen - vad det var ljuvt att sitt där i en loge sida om sida, med alla de obekanta runt ikring, och överraska sig med att betrakta varandra just i samma ögonblick, just då kärleksduettens samklang ljöd innerligast och älskaren riktade sin varmaste replik till primadonnans hjärta... Så strövade deras kärlek ikring över hela det glada Stockholm och alla dess gator, torg och glittrande vatten, obekymrad som kärleken är om allt annat än sig själv, okänslig för hela den mångstämmiga korus av död, sorg och undergång, som i en storstad aldrig ett ögonblick förstummas.

Men när de ledsnade på staden och dess vimmel, på gatornas korseld av nyfikna och avundsamma blickar, hade de i Ottos rum ett undangömt skjul att dölja sin lycka i. Däruppe hade också Annie ordnat en fönstersmyg till surrogat för ett hem. Där stod en schäslong och ett blomsterbord, från vilket det ångade av vällukter från lökar och heliotroper. Det var deras Sans-Souci, och där slogo de sig ned bröst mot bröst, när skymningen föll på, resonerande om giftermål och bosättning, till dess de tomma orden dogo i en sång av kyssar. Skymningen svepte ömmare om dem sitt dunkla hölje, heliotropen sände sin mest smekande mandeldoft mot deras kinder, det kom på samma gång en sällsam stillhet över deras tankar och en ljuvlig oro i deras blod. Så sutto de stilla, länge, medan staden nedanför dem alltjämt larmade och ävlades, och lyktorna, som tändes i glimmande zigzag, spunno sitt nät av ljus över alla dessa människoödens övermått av brådska och bekymmer.

Så gick vintern, och den årstid kom, då allt är par om par och man och kvinna, och det känns om möjligt ljuvare än eljes att vara två. .. Vad Otto kom väl ihåg den första vårdagen! Det var icke första gången, man såg vårhimmel och vårsol, men den dag i maj, som inne i Stockholm är den egentliga, första vårdagen, den dag, då damerna lägga av pälsverk och regnkappor, vinterns vanställande och mörka plagg, den dag, då det på nytt kommer gestalt och färg på gatan. Vart man ser, fina axlar och höfter med en amforas mjuka böjning, vart man blickar, klädningar, som lysa i solskenet, och parasoll brokiga som fjärilar. De många dalkullorna, som skola ut som staffage till grönskan på stockholmarnas landställen, giva gatorna en ton av karneval med sina mångfärgade dräkter. Framför varje kyrkport skymtar en levande vårsådd, läsflickorna med det ungdomliga allvaret över dragen och händerna troskyldigt knäppta kring psalmbokspärmarna. Pianotonerna från ett öppnat fönster och doften från en blomsterbutik dröja länge kvar i den ljumma luften med minnen om ung glöd och löften om lidelse och lycka. Men i en portgång sitter våren själv och säljer liljekonvaljer. Det är en spenslig flicka på gränsen mellan barn och kvinna med darrande, blekröd mun och skygga, svarta ögon. Hennes buketter föra in i staden hela skogens vårliga förtrollning, doften av käle, som löser sig och mark som gror, av daggvätta blads fuktighet och tjärnens bruna svalka, av drömmerier, blida och melankoliska som gransus.

Denna första vårdag fingo också Otto och Annie en okuvlig längtan att komma ut från stadens hank och stör, från damm och vagnsrassel. De vandrade in i Lilljansskogen, lämnande bakom sig de solstekta Östermalmsgatorna, som sågo helt sommarlika ut med sina led av vita markiser. Närmast staden var skogen nertrampad och fördärvad, och folkmötenas buller och överord hängde kvar och orenade luften. Men längre in funnos djupa, orörda dungar, där skogsensamheten slog ogrumlad emot dem. Björken stod ännu olövad med en rödbrun ton över sitt kvistverk. Fjolårets torra löv och tallkottar, som ekorren bitit sönder i oräkneliga fjäll, lågo spridda som tobaksflarn över trädrötterna. Men sälgen hade redan fått sina hängen, lena som dunet på en flickas kind, vitsippan sköt fram ur tuvans bleka gräs, och ur den sanka myllan steg en arom av växtlighet och värme. Fästfolket följde sakta den slingrande gångstigen framåt. De kände sig helt högtidliga till mods inför all denna spirande och återuppvaknande natur. De drogo långa andetag och stannade allt emellanåt för att blicka varandra djupt och länge in i ögonen. Och där de stodo med den blå himmeln över sina huvuden, fågelkvittret ikring sig och vårsolens lätta glans över sina anletsdrag, förekom det dem båda, som inga ord och inga smekningar kunde bättre tolka deras samhörighet än dessa långa blickar, själ i själ, utan skuggan av en aldrig så flyktig baktanke.

Men när de väl hunno ner till Uggelvikskällan och drucko det friska vattnet med sin bismak av jord, blev deras stämning plötsligt uppsluppen. Det var så härligt att det var vår, att man var ung och fick vandra på tu man hand med den man höll av, höll av in i bleka döden. Storskrattande som två ostyriga barn gåvo de sig att springa upp för de gröna backarna, så att den gamla häxan, som skänkte ut vattnet vid källan, sneglade förbluffad på dem med sina sura ögon, medan hon med vemod tänkte tillbaka till Uggelvikskällans klassiska tid, då lenonskjortlar och nankinsbyxor svängde kring buskarna hela de långa Valborgsmässonätterna, och Filikromens visa fyllde luften med sin stojande munterhet... Så strövade Otto och Annie hela Guds långa dag samman i Stockholms omgivningar och återkommo först sent till staden, när majkvällen redan gjutit sin drömfina skymningsdager över Stockholms höjder och vatten. Rusiga av vårluft skildes de åt och slumrade in med en trötthet i sina lemmar, som skulle de under natten växa i kapp med plantor och blad för att som de med nytt friskt blod och ny livslust möta nästa soliga majmorgon.

Här slutade plötsligen alla bilder för Ottos syn. Det var, som hans minne gått i lås, och upprörd dolde han ögonen uti sin hand. Hur långt, långt borta stod icke redan denna ljusskimrande majdag och ändock hade blott några månader förgått sedan dess. Varför hade den förflyktigat, den dagens stämning av vår, omedelbarhet och lycka? Vad hade under denna sommar växt upp inom honom, som hindrade honom att vara glad? Vad hade hänt, för att detta varsel om olycka beständigt skulle slå sitt svarta vingslag över hans huvud?... Han begrep icke orsaken, men det förekom honom, som tillvaron åter började förlora den rikedom, som denna vinter berusat hans sinne och gjort hans livssyn fri från vrånghet och dogmatism. Företeelserna skrumpo åter samman till skemata och människorna till rubriker. Och dessa skemata och rubriker dömdes i en handvändning, några kallades goda och andra onda. Det hela var abstrakt, höger och vänster, men icke liv och människor. Men det var icke nog därmed, denna de gamles triumf-reaktionen-låg över honom som en mara. Det var icke en missräkning, icke en kränkning, liten eller stor, vilken drabbade honom själv eller någon av hans vänner, som han icke genast förde tillbaka till detta osynliga spöke, som förbittrade hela den unga generationens liv. Han blev till sist formligt själssjuk av allt detta -- hur hade icke mötet med den obekante mannen i dag fyllt honom med en besinningslös ångest!

Otto hade just hunnit till denna punkt i sin tankegång, då det knackade på dörren. »Det är Annie», mumlade han, och hans ansikte ljusnade.

»Stig in, fröken Hörlin», ropade han skrattsjukt.

Och Annie sprang in, kastade sig om hans hals, och han kysste genom floret hennes friska läppar.

»Jag satt just och tänkte på dig», började Otto.

»Och när man tänker på trollen, stå de i farstun», svarade hon muntert, i det hon med en åtbörd, som var henne förtrogen, slätade sitt hår, som blivit tillrufsat av hatten. Så stannade hon ett ögonblick framför honom och betraktade honom med denna klara blick ur de bruna ögonen, som på en minut ställde diagnosen över hans stämning.

»Är stackarn så trött och nedslagen i dag», sade hon och strök hans kind.

»Nej, barn», och han sökte le. Men hans leende var konstlat.


Project Runeberg, Thu Oct 17 20:17:55 1996 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/livetsfi/01.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free