»Så ter sig det moderna samhället som en jättebyggnad, vilken vacklar från grundval till takkrön vid de första känningarna av ett jordskalv. Det har kommit liv och uppror bland de grå stenarna därnere i soubassementen, de röra på sig, som de ledsnat att längre bära...»
Septemberskymningen, vars dunkel föll grått som en dimma in på tidningsbyrån, tvang här Otto att göra en paus i den socialpolitiska revy, på vilken han arbetade. Dagens tidning hade kommit ut, och Stockholms-Postens redaktionslokal låg där tyst och övergiven, bildande en enda mörk fil. Otto skulle tända sin lampa, men försjönk i drömmerier innan han kunnat besluta sig därför, och hans trötta ögon sågo med verklig lisa, hur skuggorna täckte varje skarp kontur i sina mjuka veck. Så föll ljus oförmodat in genom fönstret från lyktan, som tändes utanför, och upplyste med plötslig klarhet ett ansikte, som hotfullt stirrade emot honom ur djupet av den svarta ensamheten i rummet näst intill. Ett ansikte! Han ryckte till. »Är någon där?» viskade han med sakta men dock hörbar röst. Ingen svarade. »Är ingen där?» upprepade han högre. Men allt var fortfarande tyst. En synvilla alltså, tänkte han, obestämda linjer, som i det plötsliga skimret tecknade sig som ett anlete. Men nej, ju längre Otto blickade dit in, dess nogare urskilde han alla dragen i ett fullt levande och individuellt ansikte: en högvälvd panna, tinningar, som sköto fram som kulor över ögonen, en mun sluten i dystert och despotiskt allvar... Han... min Gud ... mannen i spårvagnen. Otto bleknade. Darrande rev han eld på en tändsticka, såg närmare efter, och med ett förtrytsamt skratt över sitt eget hysteriska tillstånd märkte han, att det blott var ett porträtt i en uppställd illustrerad tidning, som stirrat mot honom från en hög skrivpulpet. Men på samma gång grep han tidningsbladet i otrolig spänning, viss att nu äntligen få veta, vem det var, denne obekante, som under de gångna veckorna hetsat hans fantasi i feber.
»Bernt Gottfrid Hessler», läste Otto under bilden och blev om möjligt ännu blekare. »Jag hade bort ana det», mumlade han för sig själv, »jag hade bort ana det». Förgäves sökte hans tanke resonera bort udden av det obehag, han erfor över denna upptäckt... »Du visste ju sedan gammalt», sade han till sig själv, »att Hessler måste vara din fiende, denne fanatiske partiman, reaktionens korade banerförare, vilkens skriftställarskap du belyst i en hel broschyr, bräddad av inkast och förakt, vilkens verksamhet du i din tidning aldrig tröttnat att hugga in på...» Men långt ifrån att lugna, upphetsade detta tankens försök att dupera hans känslor honom ännu ytterligare. Och med ens ljödo på nytt för hans öron i en lång följd av ord varje sarkasm, varje infall, varje vändning av stridslystet patos, som han slungat emot Hessler, och samtidigt såg han med visionär tydlighet, hur denna hans envisa kritik förbittrade motståndarens dagar och trängde sig som ett ovälkommet budskap in i hans hem...
Det var kväll och tidningen kom, där Otto skrev. Genast var den Hesslerska familjekretsens trevnad kring aftonlampan störd, störda de glättiga samspråken och den lugna vilan. Otto såg Hessler med konstlad likgiltighet gripa tidningen, skifta färg och åter kasta den ifrån sig med denna min av hat, som man har mot det tryckta ordet, vilkets anfall och beskyllningar man vet i samma ögonblick upprepas tusenstämmigt, återskallande i tusen olika hem. Ja, Hessler hatade honom! Som en blixt gick den tanken upp för Otto. Hessler hatade honom -- hur väl hade han icke märkt det av dennes hätska ögonkast i spårvagnen! Hessler hatade honom och ville också göra honom oskadlig. Otto visste intet bestämt därom, men han erfor en känsla av, att han i varje obevakat ögonblick kunde vänta ett åskslag från detta groll, som växt sig starkt under åratal, från denna så länge återhållna lust att hämnas. Vad de voro sköra, de band, uppfostran och samhällsvanor spunno man och man emellan -- deras hållkraft brast för en fientlig andedräkt, som dvärgsnät för morgonblåst, och där stod den ena människan som den andras varg, med hat i hjärtat och armen lyft för att slå till.
När Otto hämtat sig från den första överraskningen, slog han sig åter ned vid skrivbordet och började läsa biografien, som i tidningen beledsagade porträttet. Den innehöll emellertid ingenting, som han icke kände till förut. Bernt Gottfrid Hessler var son till en värmlandsbonde, och det slog Otto vid läsningen därom, hur mycket den osköna, framåtlutade hållning, med vilken Hessler bar sin tunga överkropp, erinrade om jordarbetarens envisa böjning över sin åkerlapp. Som student i Uppsala ådagalade Hessler all den mottaglighet och arbetsförhet, som icke sällan utmärka personer, vilka i första ledet få ägna sig åt intellektuella sysselsättningar inom en släkt, där son efter far förut blott arbetat med händerna. Med ovanlig snabbhet och framgång avslutade han sina juridiska studier och förespåddes en lysande framtid på ämbetsmannabanan. Men det giftermål, han kort därpå ingick med enda dottern till en av landets största jorddrottar, satte honom i besittning av stora egendomar. Torvan, som ägt hans förfäders omtanka, svett och möda, drog också honom till sig med det fäderneärvdas hela kraft. Så lämnade han ämbetsrummet för arbetet under fri himmel och var snart en passionerad lantbrukare. Redan som ung student hade han emellertid gjort sig känd för den hetsiga iver, med vilken han vid alla tillfällen uppträdde som den oböjliga konservatismens svurne riddare, och även härute på sin lantegendom följde han dagens alla litterära och politiska tvistefrågor med noggrannheten hos en man, vilken anser sig utkorad att värna en god sak. Och han fick tid att författa en hel rad av ströskrifter och tidningsuppsatser, i vilka han med lidelsefull och agitatorisk våldsamhet angrep de sista decenniernas hela förhärskande idékrets, varje modernt färgad åskådning om stat och människa, religion och kyrka. Denna apologetiska verksamhet lade emellertid mer och mer beslag på hans tid -- och hans intresse. Han blev stor i norden som partigängare, och en vacker dag måste han som riksdagsman och partichef lämna sitt lantliga herresäte, vilkets förhållanden han fullkomligt lyckats ordna efter den idealbild av en stat, som han bar inom sig, strängt patriarkaliskt och hierarkiskt. Han hämtades från denna arkadiska mönsterstat i smått för att -- så uttryckte sig tidningen -- »såsom en modern Cincinnatus på forum möta radikalismens anstormande folktribuner».
Om Otto ägt något av naturvetenskapsmannens opartiskhet eller blott en smula av världsbetraktarens ödmjukhet inför alla de olika former, i vilka människolivet kan kristallisera sin rikedom, skulle det hava varit en njutning för hans tanke att söka sätta sig in i och lära sig förstå Hesslers egendomliga temperament. Vilken klar insikt i denne mans väsen skulle han till exempel icke vunnit blott genom att studera det sätt, på vilket den nyförvärvade bildningen avsatt sig hos denne novus homo, för vilkens förfäder den bokliga kunskapen varit ett oupptäckt Amerika. Otto hade ofta satiriserat Hesslers vana att i varje aldrig så kort artikel han skrev inblanda språkets officiella ordenstecken, de stora plikternas ord: religion, patriotism, moral. Men för Hessler voro dessa ord helt säkert icke några jettonger. Religionen ... det var hans gamla mor, som med sin klanglösa, av åren liksom utmärglade stämma läste i familjebibeln med dess grova träsnitt och dess klumpiga bokmärken med de gamla symbolerna för tro, hopp och kärlek... Det var landskyrkan i hans födelsebygd med dess frid och svalka inom de vita murarna, det stilla draget över ansiktena på arbetsveckans trälar, julisolen, som föll in, och orgelmusiken, som högtidlig steg mot valven. På samma vis med patriotismen. Patriotism... det var den blågula flaggan i klar morgonluft, lejonet, som reste sig stolt över sina tre strömmar, furuskogen med rimfrost och bjällerklang, rågkakan, som hängde i taket på menige mans stuga.. Det var Riddarholmskyrkan, sådan den nitat sig in i hans skolgossefantasi i en stämning av stolt allvar med de stora küngarnas namn på sarkofagerna, med praktklädnaden av slitna fandukar och vunna standar, alla minnen från de sagolika äventyren på tysk botten.
Så levde för Hessler dessa för andra mer eller mindre omtvistade eller av biföreställningar grumlade ord med enkla och höga makters vördnadsbjudande liv. Han såg själva orden för sig med stora bokstäver, med något av den glans ikring dem, som de trogna sett kring hjässorna på sina heliga. Kanske låg det i denna egenhet hos hans fantasi, vilken stod naturmänniskans närmare än teoretisk bildning vanligen tillåter, i detta primitiva sammanhang mellan ord och bild en icke betydelselös orsak till den vördnad för alla dogmer, vilken hans motståndare kallade hyckleri eller icke begrepo.
Ett verkligt grepp på egendomligheterna i Hesslers temperament kunde Otto också hava fått gcnom att strängt fasthålla tanken på att han tillhörde en gammal oblandad bondesläkt, som länge levat oberörd av alla stadselement i sin avlägsna iandsända. Det låg verkligen i Hesslers oryggliga konservatism den förkärlek för det hävdvunna och stabila, det hårdnackade fasthållande vid gamla gudar och gammalt skick, som utmärka bonden, vilken liksom sin far före honom utan längtan efter något nytt och okänt framlever sina dagar på en milslång areal av jordytan. Ja, i själva hans polemik, i den förbittrade intolerans, med vilken h, bemötte alla motsatta åsikter, fanns något som karaktäriserade bonden, vilken i ordets allra egentligaste mening är herre på sin täppa -- det var hetsigheten, otåligheten gent emot motsägelser hos en husfader, som vant sig vid att betrakta sig själv som försynens ställföreträdare.
Men för Otto, som inga bemödanden gjorde för att sätta sig in i motståndarens karaktär, var Hessler helt enkelt en maktsjuk och ärelysten lycksökare, varken ärlig i motiv eller avsikter, en fiende, dubbel förhatlig genom de råa vädjanden han ständigt riktade till makt och våld, som vore de rätta skiljedomare i denna strid om åsikter. Men Ottos förutsättningar voro också å sin sida minst av allt ägnade att låta honom vinna någon sorts sympati för denna otyglade och våldsamma natur.
Otto var lika genomgående patricier som Hessler var plebej. Familjen Imhoff hörde till dessa släkter inom det högre borgerskapet, som hava de gamla adelsfamiljernas karaktär av att vara ett litet folk för sig med egna minnen och egna lynnen, med ärvda traditioner och ärvd förfining, och flera andliga släktdrag återfunnos också vid sidan av de yttre hos nästan alla, som buro namnet. I all synnerhet var detta fallet med en viss fin och gammaldags ironi, en skepticism ur den voltaireska skolan, världsklok utan att vara livstrött, ett förträffligt reagensmedel, när det gällde att få fram grundfärgen i de många tvivelaktiga blandningar, på vilka livet bjuder, en hälsosam dosis fronderi, som njöt av att loda tomheten i en fras och lyfta en flik av humbugens inkognito. Flera medlemmar av familjen hade uppträtt som satiriska skriftställare. Ottos far, grosshandlare Edvard Imhoff, hade vunnit ryktbarhet inom sällskapslivet just för det maliciösa leendet kring sin mun och den uddiga kvickheten i sina repliker.
Denne Edvard Imhoff var på sin tid en bemärkt medlem av Stockholms gyllene ungdom. Man såg honom icke sällan med en lycklig min på sitt ansikte vänta i sitt ekipage utanför teatern för att därifrån -- efter vad det berättades -- föra Emilie Högqvist till hennes sanctuarium vid Salviigränd. På en jämförelsevis kort tid hade han lyckats på främmande händer placera större delen av en betydlig förmögenhet, då han blev dödligt kär i franske ministerns dotter, gifte sig och slog sig på bruksrörelse. Hans äktenskap blev lyckligt, men affärerna gingo upp och ned, till dess en kris i slutet av 1860-talet i det närmaste ruinerade honom. Edvard Imhoff var då icke längre ung, men denna ohjälpliga motgång förmådde dock icke grumla hans filosofis leende sinneslugn. Han realiserade sina tillgångar och flyttade med sin hustru till ett före detta kaptensboställe uppe i bergslagen. Här installerade han sig med alla de spillror, som han kunnat rädda från sin släkts storhetstid möbler, porslin och antikviteter från de många gods, som bortåt ett sekel varit i familjens ägo. Det mesta av detta var rococo, och det bredde sig också något av denna tids småtäcka och leende elegans över hela det gamla kaptensbostället, när alla dessa saker hopats från golv till tak därinne i de små rummen. Man kunde hallucinera toner från en clavecin, sirliga menuettoner av Monsigny och Boccherini, när man såg alla dessa kupiga byråar, de svängda sofforna med sina förgyllda snirklar, fåtöljerna med ljusa blommor på ljus botten, när nan såg ateniennernas grupper av saxiskt porslin, där blekhylta herdar blåste flöjt och högvristade herdinnor spetsade läpparna bak solfjädern, eller väggarnas gravyrer efter Boucher, där allt, människor och natur, bosqueternas stammar och nymferna, som skalkades i den grunda skogssjön, smälte samman till en enda smeksam och behagsjuk linjelek. Det var i detta hus, Otto växt upp, utan stojande syskon eller lekkamrater, ensam med de båda gamla. Av dem lärde han den världstakt och den förbindlighet, som de aldrig glömde även i sitt ensamma vardagsliv, och i växelspråk med deras gamla artiga och passionslösa röster blev hans egen stämma lågmäld och behärskad. Hans åtbörder blevo få och reserverade, som ofta hos ungdom, som växer upp samman med gammalt folk utan hetsighet eller entusiasm. Man kunde se på det varsamma sätt, med vilket han handskades med saker och ting, att hans händer tidigt vant sig vid att röra vid gamla och bräckliga föremål.
Lyckligtvis bjöd dock det gamla kaptensbostället Otto även på ett umgänge av mer eldig och elektriserande art än de båda gamlas, ett umgänge, som verkligen besatt all ungdomens trotsighet, tillförsikt och hänförelse. Det var böcker - 1700-talets franska litteratur, ty bland andra minnen från detta århundrade hade Imhoff från en av familjens herrgårdar räddat ett bibliotek, omfattande upplysningstidevarvets alla vältaliga evangelier. Halv fransman som Otto var både till börd och uppfostran, levde han sig redan som ung gymnasist in i dessa märkliga verk, vilka inom sina eleganta pärmar av läder och marokäng, på de fina sidorna med guldsnitt gömde så mycket allvar, så mycket ännu pulserande liv, så mycket lärdomar av alla slag, ädel vrede mot samtidens vrångheter och käckt hopp på framtiden, kritik skarp som svavelsyra och patos väldigt som stormflöden; men allt ändock förfinat, älskvärt ända in i den revolutionära carmagnolen, icke förgäves så ofta tryckt inom ramar av blomsterguirlander, mellan vignetter med kärlekssjuka gudar och gudinnor och culs-de-lampe med amoriner och fjärilar. Det finns många litteraturer, som äga mera djup och skönhet än denna, mer av middagssolens klara glans eller av aftonrodnadens drömmande melankoli, en större rikedom på kondenserad människosorg och människolycka, men det finns få med så mycken käck ungdomlighet över sin fysionomi -- och det trots skepticismens gammalkloka leende kring munnen och pudret, som gör lockarna vita som en gubbes. Ja, helt säkert finns det ingen litteratur, som med en så manlig lust att syna allt i sömmarna förenat en så ungdomlig och naiv tilltro till sin egen generations kraft och sitt århundrades framsteg. Det breder sig över dessa verk en stämning, som man trots ögonblickets vedervärdigheter ständigt hade orsak att ropa halleluja, som det rent av blott fattades några dagsresor, innan mänskligheten nådde fram till själva portalen till det tusenåriga rike, där fullkomlighetens sol aldrig går ner, där »dygd» och »fördragsamhet» sammanbinda alla jordens bebyggare till en enda samdräktig syskonkedja.. . Läser man denna litteratur, när man själv är ung och mottaglig, smittas man ovillkorligen av denna klippfasta optimism, och hur ofta livet än sedermera giver en klara papper på att allt här i världen har gått och fortfarande går snett och vint, till fromma för våldet och till glädje för humbugen, bevarar man alltjämt inom sig en ungdomlig lust att protestera mot det, som är dumt och orättfärdigt, och en ungdomlig illusion av betydelsen av var enskild frihetsmans anspråkslösa dagsverke.
Dessa dubbla ungdomsintryck -- av gammaldags förfining och revolutionär entusiasm -- hade utövat ett grundläggande inflytande på Ottos karaktär. Oppositionsmannens glöd och fanatism parade sig med världsmannens sym- och antipatier, och med denna egendomliga sammansättning av hans väsen var det lätt förklarligt att en person som Hessler skulle vara honom djupt förhatlig. Vilken bjärtare motbild kunde också tänkas till hans eget förfinade och komplicerade jag än denne våldsamme uppkomling, som försvarade sin kodex intill dess lumpnaste skolier förbittrat, hänsynslöst, med ett stenregn av otidigheter, ja, med över huvud taget varje än aldrig så ofin projektil, som han hittade på sin väg.
Otto hade äntligen slutat den svassande biografi, tidningen meddelade över Hessler. Mot hans vilja började hans tanke interfoliera den lästa levnadsteckningen med alla de mer eller mindre absurda anekdoter, som i de radikala kretsarna gingo på den förhatlige motståndarens konto. Det var en hel sadd av giftiga smådrag, som på kafeer och gator berättades om Hesslers privatliv, om hans ungdomsäventyr, husliga förhållanden o. s. v. Otto blygdes över att han ens lyssnat till detta prat, hopvävt av rykten och misstydanden, och icke dess mindre iakttog han, att han dock erfor en viss skadeglädje över detta förtal, som nersölade fienden. Det kom ett bittert svårmod över honom, där han i ensamheten satt och ransakade sig själv. Hur den förgrovade, förråade, denna partianda, som mer och mer ryckt honom och hans meningsfränder in i sin virvelgång! Vad allt på dessa sista år åldrats, dammats ner och blivit grått och tungt! Med en suck över tidernas förändring började han drömma sig tillbaka till lyckligare dagar, till sin och sina vänners första verksamhetstid som unga litteratörer i Stockholm.
Mot det vintertöcken, som nu brett sig rått o@h skumt över deras liv, tedde sig dessa år, 1880-talets första, i ett enda skimmer av sol mot en bakgrund av ständigt blå himmel. Men så hade det också varit en strålande dag i vårbrytningen, den dag, som för Otto inledde dessa år, dagen då han sade Uppsala sitt sista farväl och reste ned till Stockholm för att bliva skriftställare. Hur väl mindes han icke, vad det hade känts sällsamt att lämna studiernas stilla vattendrag och styra sin farkost ut på det riktiga havet, ut på djupet, där livsböljorna brottades, passionernas stormbyar blåste sitt saltskum mot ens kind, och horisont öppnade sig bak horisont för ögat, den ena ljusare än den den andra. Där han satt i kupen, som förde honom bort från de händelselösa dagarna och de stilla drömmarna, växlade oro, trots och förhoppning i hans själ. Men när han steg av vid centralstationen, bar han huvudet upprätt. Hans mun log som en segervinnares, som visste han med sig, att han skulle lägga för sina fötter hela den stora huvudstaden, vilken för honom som oberest lantbo frestade med det okändas alla lockelser av glans och rikedom. Och där låg också aprils ljusa Stockholm med snösmältning på gatorna och islossningsbuller över vattnen, med solglittret genom fukten som ett leende genom tårar, låg där och lät sig godvilligt tagas i besittning av hans ungdomliga fantasi. Otto tröttnade icke att ströva från tull till tull, att insupa de olika stadsdelarnas skiftande stämning och lära känna kvarterens olika utseende i skymning och i soluppgång. Gatan fångade hans inbillning med en nästan magisk kraft. Dess aldrig sinande omsättning av människor och händelser eggade hans tankar och fyllde hans bröst med ett tummel av oväntade känslor. Vagnrasslet, stegen, rösterna, allt framhävde melodien i hans innersta som ett brusande ackompaniemang framhäver sångstämman. Han lät sig i timmar drivas kring stråkvägarna av varje äventyr, som vinkade från ett par leende flickögon eller en blond, hängande fläta.
Med allt detta följde ungdomsårens lyckliga kamratliv, deras osjälviska gemensamhet i strävanden och förhoppningar, deras unga drömmar och glada övermod. Otto hade givit ut sin första bok -- en liten samling karaktäristiker över samtidens ledande politiska personligheter -- och strax märkte han med en blandning av häpnad och glädje, att han i den obekanta staden hade en hel krets av okända vänner, som gästvänligt öppnade för honom sitt kamratskap och sin förtrolighet. Det var tidningsmän, författare, artister med vers och prosa, färg eller toner, men alla med något, som slog Otto såsom befryndat med hans eget jag. Alla använde de ord, som ofta kommo honom själv på läppen, och synpunkter, som föresvävade honom själv i ensamma stunder av tänkande och grubbel. De rörde sig i olika tempon, dessa lynnen, men det var dock något samstämt över dem, som gjorde det förunderligt ljuvt att sitta långa aftnar samman och drömma högt och oförbehållsamt inför varandra. Man hörde samman utan några frimurarlöften eller någon organisation, hörde samman helt enkelt därför att allesammans voro unga och hade ett nytt surr av tankar i huvudet och en annan rytm över puls och blod än de gamla.
Något nytt! Ja, i det ordet fanns kanske nyckeln till hela den lycka, som spred sitt solljus över dessa år. Livet bjöd på så mycket nytt, beständigt på nytt. Nya ansikten och nya erfarenheter. Nya voro lidelserna, som vaknade i ens barm, och ny och obrusten den ungdomens slöja av illusion, som lät dem som barn fröjdas åt kvinnans löftesord och majkvällens perspektiv. Nya tänkare läste man, som timrade för ens ögon hela världsbyggnader av ny och dristig resning. Nya vers och toner gåvo intryck, rusande och oanade som doften av sällsynta kryddor och exotisk frukt. I långa drag drack man ur dessa de nya ideernas och de ofläckade skönheternas bägare. Vem var icke i de dagarna med om att se arbetstimmarna flyga förbi som minuter, att glömma världen, som larmade utanför, och sin egen lilla värld av vanda önskningar och behov, medan man satt försjunken i sin läsning och en ström av ideer steg het till hjärnan från den volym av Spencer, Renan eller Taine, som låg uppslagen på skrivbordet. Vem var icke med om att med ett förtrymsamt ögonkast se morgonljuset plötsligt falla in i lampskenet och med sin ovälkomna påminnelse återkalla fantasien från den färd på solstrimmor och tonböljor, som den under nattimmarna företagit med Swinburnes vingade lyrik. När decemberdagen var rå med blygrå luft och mulen vinterhimmel, då kunde man samlas i en atelier och med ett glas vin i handen lyssna på målarna, som talade om konst, gammal och ny, om Rembrandt och Millet, till dess ens egna ögon drömde om alla dessa dukar, där fantasien hade gjutit sin mest underbara mångfald av fröjd och sorg eller verkligheten avlockats de lönligaste beståndsdelarna av sin skönhet. Ett par gravyrer efter »Nattvakten» eller »Angelus» -- mot den första bekantskapen med dem kunde icke ens en svensk vintermelankoli stå bi, och hjärtat greps av vördnad för detta äkta och oförgängliga i konsten, som evigt föryngrar och lyckliggör.
Men mäktigast var dock stämningen kring den unge kompositörens piano. Ur det Wagnerska partituret steg en hel värld av längtan och mystik. Med ett tag flyttades man tillbaka till den stora hänförelsens och den stora fördömelsens tid, den tid, då hatet var blodigare och barmhärtigheten oändligare, dygden mer översvinneligt vit och synden mer hemlighetsfullt syndig än eljes. Ty i medeltiden, där rasade genom allt, från människotanken till stoftgrandet, den stora kamp mellan det goda och det onda, som upprörde världen från det ena himmelsstrecket till det andra. Gud Fader och Djävulen kämpade om varje enskild människosjäl så väl som om hela det skapade alltet. Gud Fader forde murarsleven och fogade sten till sten ända upp till korsblomman i sin Helighets prisorum, han räckte oss gissel och radband för att späka kött och tanke till den förkrosselsens sällhet, som är nåden. Men Djävulen skapade dans och lustig visa, klädebonadens prakt och dryckesgillets skratt över kastad tärning, han tände törsten i vår gom och begäret i vårt kött för att förgöra oss med var klunk ur bägaren och var kyss på kvinnans läppar. När Gud Fader ledde korsbärarens fot på tistelvägen till Jesu grav, drog Djävulen regeln från berget Horsel, ur vars purpurgrotta fru Venus sträckte sitt nakna famntag från bädd av ros och vallmo... Så gav Wagners musik medeltiden med all dess trolska brygd av andakt, ruelse och vällust.
Men det fanns därjämte något helt annat i denna musik, en helt modern känslogång, all den halvklara längtan, allt det obestämda svårmod, som en nutidsmänniska omedvetet erfar tusen gånger i sitt liv, vid åsynen av en stjärnströdd himmels oändlighet, vid mottagandet av ett brev från fjärran länder, som man icke sett, men i vilka kanske just lyckan väntade, ja, till och med vid det dagliga förströdda betraktandet av fickuret, som berättar oss, hur fort och hur innehållstomt de gå, vårt livs njuggt tillmätta timmar. Det är smärtan över dagarnas, årens grå enformighet, längtan efter något förmer än den karga kost, vardagslivet bjuder pa, längtan att känna livet rikt och icke som dagligdags i futtiga, homöopatiska doser.
Allt detta smälte samman i Wagners musik till något ojämförligt. Att höra den var som att förstummas inför en lycka, för stor för människobröst att bära. Att med Parcifal nå upp till Montsalvat var ljuvt och farligt på en gång som bekantskapen med den ideernas rena och förtunnade livslust måste vara, om vilken stora tänkare drömt.
På detta vis levde Otto, ehuru själv upptagen av mer fackvetenskapliga studier, sig in i dessa artisters föreställningsvärld. Han var med på vinterförmiddagarna, när man satt länge på kafeerna vid ölsejdeln eller absintglaset -- det sista såg så franskt och fördärvat ut -- och på eftermiddagarna, när man drev genom staden med händerna i fickorna och skymningen ikring gjorde sällskapet meddelsammare än vanligt. Det var i dessa timmar, som oskrivna dramer diskuterades och scener och repliker hallucinerade för ens ögon i djärva, fantastiska konturer; kompositören gnolade ett tema ur sin nya suite, målaren gjorde ogenerad av kringsittande eller förbigående en hel pantomim med händerna för att klargöra iden till en ny tavla. Och man lyssnade till dessa planer i kärlek och respekt, därför att man kände skälva genom dem alla en livsuppfattning, som var dyrbar för en själv, en känsla, som även inom ens eget jag anslog en intim och darrande sträng.
Men gladast tecknade sig dock detta kamratskap, när man en kväll slog sig samman till ett symposion och mellan dussinet och tjoget till antalet samlades i festvåningen i någon av restaurangerna. Det var redan i trapporna ett jubel över att råkas, och vinterkylan, som låg skarp över gatorna, ökade behaget av att träda in i en festligt smyckad matsal med ljus i kandelabrar, blommor framför kuverten och vin, vilkets purpur och guld glödde i karafferna. När så bourgognen löst tungbanden, kastade man sig huvudstupa in på den sista litterära eller konstnärliga tilldragelsen. Och man njöt av att få tala om konst bland idel invigda, njöt med människans outrotliga lust att bilda skrå av att få diskutera alla de hantverkets hemligheter, som borgarna icke förstodo och herrar kritici icke kunde lära sig ur Brockhaus, att fritt få entusiasmera sig över en gul fläck mot en röd fond, över en ovanlig versrad eller ett adjektiv, som koncentrerade en stämning. Man hade sin egen slang, mesopotamisk för de profana, men full av glada minnen och anspelningar för de invigda, med ordsammanställningar, toklustiga som maskeradupptåg. En grammatiker kunde få slag om han hört dem, och dock föllo de så pikanta på artisternas läppar, pikantå som dessa kvintgångar, förbjudna av den ortodoxa harmoniläran. Med vinflaskorna, som tömdes, blev samtalet allt mer bullersamt. Alla skrattade och pratade varandra i munnen. Paradoxer och galna omdömen foro som piskade snurror över bordet. Så blev stämningen hög och måste resultera i musik. Kompositören sköts till pianot. Med en min av motvilja betraktade han de nötta och nerfläckade tangenterna. Pianot var ett av dessa prostituerade instrument, som offentliga lokaler bjuda på, förnedrade av baltillställningarnas dansmusik och svensexornas slagdängor från gathörnen och varieten, men kompositören fick dock fram all dess återstod av klang och ungdom, när han slog an de första tonerna av Schumanns Karneval.
Först när det ljusnade troppade man av. Men när sällskapet kom ut från stimmet, tobaksröken och gaslågorna, ut till den slumrande stillheten i gryningstimmens fina, pärlgrå ljus, förstummades plötsligt alle man. Gatorna löpte så långt blickarna nådde tomma och döda utan ett fotsteg eller ett vagnshjul, som bullrade. Alla de tillskjutna luckorna och nedfällda gardinerna gåvo husen ett uttryck av dvala. Nattdimmorna böljade sakta undan för morgonvinden och några träd tecknade sitt rimfrostiga grenverk mot den bleka himmeln, som stängelknippen av vit korall. Tystnaden var så skör, att snöns knarrande under sulan skar i örat som ett missljud. Det var timmen, då drömmarnas genier uppsöka människornas läger. Man gick i en drömd stad och drömde själv ungdomligt, ömt och klockrent...
Så tedde sig dessa år, så rika på hopp och ungdom. Helt visst, det var fullt upp av hån och motstånd, men vad kunde det göra? Ens dag skulle i alla fall snart randas. Det gamla var så gammalt att dödsklockan snart måste ljuda över dess sotsäng, och då var ens egen tid tronarvingen, som blott väntade på det gamla utropet: konungen är död, leve konungen! för att stiga fram, sätta kronan på hjässan och i sin tur triumfera över belackarna.
Ja, så hade det varit. Otto drog en lång, djup suck, där han i ensamheten satt och synade sina minnen. Så hade det varit, men hur var icke nu allt förändrat och fördärvat, och hur föga hade verkligheten givit uppfyllelse åt vad man drömt om och hoppats i dessa gångna dagar. Den konstens, tankens, känslans emancipation, som var den unga kretsens gemensamma förutsättning utan att något meningsutbyte därom behöfts, stod nu i hårdare bann än kanske på en mansålder, och den gamla kamratkretsen var själv splittrad och förintad. Många hade dragit sig bort till någon undangömd vrå för att få odla sin kål i fred, uttröttade på att under massans applåder bli smädade av var tanklös gycklare och ryckande på axlarna åt dessa års unga hopp och unga vrede. Andra stodo som Otto kvar i dagsstriderna, men nedtryckta av den sorgmodiga känslan att vara en handfull utposter, dömda att uppoffras. Med möda värnade man sitt lilla öde mot fiendernas mäktiga lock out. När man samlades, hade man blott bitterheten att göra sig skadeslös med, detta vanmaktens och den förföljda minoritetens vanliga vapen, som är så tveeggat -- ty det sårar lika mycket den, som för det, och den, som träffas därav. Men det var också bittert att just vid ingången till sin mannaålder mötas av en reaktion, som ej skulle låta en se förverkligat något av det, som ens ungdom gjort dyrbart för hjärtat, att kanske behöva använda all sin mannakraft för att hindra dunkelmännerna att återförvärva den terräng, som redan vunnits under kamp och ansträngning av ens fäder.
Så resonerade den överspände och ohjälplige drömmare, som lydde namnet Otto Imhoff, i det han åter kastade ett hatfullt ögonkast på Hesslers porträtt framför sig. Ja, Hessler, han kunde triumfera -- han hade sett sin sådd mogna. Hur hade han icke hetsat fördomarnas stora koppel emot de unga och talat om ungdomens fördärvare, marodörer, herostratiska ryktbarheter, ända till dess borgarna förskräckta foro upp ur matsmältningsprocessen framför eftermiddagsbrasan och utan vidare proskriberade den ene efter den andre av de farliga männen med sin ostracism.
Men Hesslers porträtt stirrade ännu stelt och oförsonligt på
Otto. Den unge drömmarens huvud böjdes trött och tungt under intrycket
av den våldsamme motståndarens övermäktiga kraft.
