Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
denne vill förlägga lidandet, där det verkligen
tjänar förädlingen, offren där de
verkligen framja framsteget, i stället för att den
konservativa idealisten oftast förlänger eller förlägger
dem där de bli betydelselösa för
förädlingen och hämmande för framsteget. Här
står den eviga striden mellan dem, som lära att lyckan
är plikt och dem, som lära att plikten är lycka. De
förra mena att endast den första tanken är stor nog
för det vidtfamnande lifvet, hög nog för den
uppåtstigande själen.
Den lifstroende vet, att den enskildes lycka —
fattad såsom tillstånd — ligger i lifvets hand, som
slutes hårdare, ju mer utvecklad en människa blir.
När den lifstroende gör lyckan till mål för människans
sträfvan och till mått på hennes sedlighet, då är det
just emedan lycka för honom icke betyder vissa
tillstånd, utan — som ofvan är framhållet — den rikast
möjliga kraftutveckling i enlighet med
vår egen yppersta väsensart. Mot pliktlärans
bud att öfvervinna vår natur, sätter han budet
att finna och stegravår egennaturs
väsentlighet. Det är till exempel ej af plikt modern
offrar hvad barnets vård, mannen hvad verkets
fullkomning kräfver: dessa offer äro villkor för
h v a r d e r a s högsta lycka! Lyckoläran tror ej.
att något vinnes,, som ej måste betalas. Men mot
pliktläran häfdar den med Spinoza: att endast den
sedlighet, som blir uttryck för min natur — icke den jag
af tvingar min natur — är äkta och organiskt
bärig; att endast denna gör en människas plikttrohet
betydelsefull för henne själf och andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
