- Project Runeberg -  Lifslinjer / II. Människan och Gud II /
468

(1903-1906) Author: Ellen Key
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

468 LIFS LINJER

het: »du sofver, men ditt skepp går». Och blir tystnaden
i natten så djup, att man hör den, då är kanske denna
susning bruset kring min farkost, som plöjer det
oändligas vågor medan jag förnimmer färden från min
lilla koj i det stora skeppet? Eller är det endast
blodets sus i mitt öra ? Endast ? Hvilket ord! Ty
hvad jag då förnumme vore ju släktets oändlighet,
de ofattbara tidrymder, under hvilka lifvet burits från
väsen till väsen, innan det i natt med blodets böljor
sjunger i mitt öra!

I och med denna nya evighetsvisshet kan
människan bära tanken att vara indragen i det stora
kretsloppet af vardande och förgående, utan att dock
svindlande gripa efter det sviktande stödet: att hennes
ringhet i evigheten skall upphöjas, hennes
förgänglighet ikläda sig oförgänglighet. Ty denna nya visshet
innebär, att människan är en liten värld i det stora
världsalltet, att hon i allt delar öde med detta. Och
då blir det ej endast »lifveb, som för oss innebär
växt och sammanhang, medan »döden» innebär
aftagande och upplösning. Nej, döden blir då endast
den kanske »mildaste formen för lifvet». Och inför
denna tro mister ej endast döden sin udd utan äfven
tankens helvete — meningslösheten — sin seger.

Ty denna tro innebär lifvets enhet och evighet
ej endast i den meningen, att det bäres från släktled
till släktled, utan i den att vår egen varelse måste
fortlefva i och med de smådelar, mellan hvilka döden
synes »upplösa» förbindelsen, och dessa delar ingå nya,
af oss nu oanade förbindelser. Endast skumt skymta
vi denna rörelse, som fortplantar sig från lifsform
till lifsform, tid till tid, folk till folk, själ till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:41:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/livslinjer/2-2/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free