Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
497
lidanden tiga såsom lammet inför sin klippare: endast
så lattrades ur människan evighetsmänniskan!
Och det tålamod, som för hvar enskild människa
förkunnades som hennes plikt, måste med psykologisk
nödvändighet förslöa henne äfven för alla andra,
evighetsbestämda och genom lidandet »luttrade»,
medmänniskors lidanden. Tron att vi »ha evigheten för
oss» bibehåller omedvetet mångfaldiga
missförhållanden. Otaliga uppgifter undanskjutas som kunde lösas;
otaliga möjligheter förspillas: af samma orsak som
en frisk människa — i känslan att »ha tiden för sig»
— ofta, försummar det väsentliga för att hänge sig
åt det oväsentliga. Samma människa, som i dag inför
en graf suckar:
På händer man den döde till grafven bär.
O, om hvarann vi bure på händer här...
hon kan redan i morgon sarga den själ, som står henne
närmast! Döden har åter blifvit aflägsen och —
evigheten är ju viss!
Detta människans sorglösa slöseri med sina
jordiska möjligheter har man till och med brukat som
bevis för hennes odödlighet! Ty vore denna ej
verklig, hvarifrån får hon då sin orubbliga inre
visshet om att framför sig ha en medvetenhetsform af
samma art — ehuru af högre grad — än den jordiska ?
Beviskraften synes dock tvetydig. Att en
arftagare har slösaktiga vanor, bevisar endast hans
lit till ett framtida arf — men icke att arfvet
verkligen skall tillfalla honom!
Nej, slöseriet med våra jordiska möjligheter torde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
