Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522
LIFSLINJKR
att släcka den svaga lifslåga, en vanligare mor med fördubblad
ömhet skulle hållit brinnande.
Här i Sverige är stycket ej speladt och den tanken lika
ofattbar som någonsin: att människor af människokärlek kunna
bringas att släcka andras lif.
Att såväl humaniteten som humanismen utdöma
dödsstraffet är en själfklar följd af deras förutsättningar, liksom
att för båda eutanasien endast kan vara en aflägsen
framtidsmöjlighet, ja en som kanske — ifall alkoholism, könssjukdomar
och andra anledningar till urartning upphäfvas — aldrig skall
behöfva tillgripas. Man kan äfven ge docenten Herrlin — i
dennes ofvannämnda arbete — rätt däri, att vetenskapen ännu
ej på långt när uttömt sina möjligheter; att vetenskapen kan
finna botemedel äfven för nu som hopplösa ansedda sinnessjuka
eller brottslingar, som äro farliga för andra. Han påminner
om huru t. ex. en viss form af slöhet numera kan botas
genom behandling med sköldkörtelsubstans. Och på samma
sätt kan man komma att finna medel att omvandla de värsta
brottslingar till gagnande samhällsmedlemmar.
Man kan sålunda erkänna det förhastade i Knut Wicksells
offentliga förkunnande af eutanasien och dock framhålla det
för vår kulturnivå sorgligt betecknande sätt, på hvilket man
bedömde såväl den nya tanken som dess framställare.
Denne litade på människornas förnuft, på mildheten i deras
känslor, renheten i deras vilja, samvetsömheten i deras
handlingar, men drog därvid lika stora växlar på framtiden, som alla
fullblodsidealister, hvilka döma människorna efter sig själfva.
Fylld af sin idealistiska tro, förkunnade han sålunda i
föreläsningssalen den tanke, han borde nöjt sig att afhandla vid
aftonbrasan med likasinnade vänner. Ty så ringa, som aktningen
för människolifvet ännu är — och torde förbli ett tusental år
ännu -— hade den stora allmänheten ej behof af eutanasiens,
ur en högst utvecklad humanitet framgångna, tanke.
VI.
1) I detta sammanhang må — med brefskrifvårens
tillstånd — här anföras följande ord af Olaf Rosén (Glaukon).
Sedan han uttalat sin mening om lyckan såsom den väg,
hvarpå människan lättast når sitt högsta mål —
personlighets-fullkomningen — fortsätter han, i anledning af min här
omtryckta, men redan julen 1903 tryckta, uppsats Lyckosökare:
»Att denna maning: »Sök lyckan, ty detta är din plikt»,
också behöfver ställas till vår tids ungdom, därom kan
ingen vara djupare öfvertygad än den, som nästan dagligen
lider af bristande lyckotro, slappnande lyckokraf både hos sig
själf och hos kamrater. Hur många gånger har jag inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
