Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
530
LIFS LINJER
antingen är den psykiska energiformen ett med de öfriga eller
vi måste antaga en ny, i naturen oss okänd, energiform.
Energiläran är lika maktlös som atomläran att förklara det
andliga lifvet och leda till den verkliga monismen.
Psyko-monismen åter menar att hela dualismen hvilar på en
felaktig frågeställning: på den gamla villfarelsen om en
skillnad mellan kropp och själ, lif och död. Ty allt innehålles
i själen. Men denna psykomonism är icke den spiritualistiska
idéläran, enligt hvilken endast själen är verklig och skapar
fenomenvärlden. För psykomonismen finnes ingen evig själ
med hjärnan till säte. Hela världen blir för den en f ö
r-nimmelsekomplex, uppbyggd af psykiska beståndsdelar.
Hvad jag kallar kropp, är en kombination af förnimmelser;
det kroppsliga existerar endast i psyke. Det finnes ingen konflikt
mellan naturvetenskapen och psykologien, som båda ordna
kunskapen om dessa beståndsdelar och deras inbördes förhållande.
Allt återföres till psyke, hvars innehåll är gifvet. Men det
psykiska finnes endast i vissa fysiska förbindelser och när dessa
störas faller det psykiska bort. Intet af den individuella själen
lefver således kvar efter kroppen — annat än i och genom
släktet, individerna, folket.
Den vetenskapsman, som här ofvan anföres — professor Max
Verworn i Göttingen — nämner R. Avenarius, E. Mach, Ziehen
och andra som sina meningsfränder.
III.
1) Se Eugen Dühring: Werth des Lebens. Det
förtjänar att nämnas att Dühring kommit till sin tro på lifvets värde
under det han varit sjuk, blind, fattig, misskänd! De
förfärliga lidanden under hvilka Nietzsche vann sin tro på detta
värde, torde vara kända.
Till denna psykologiska synpunkt på dödens värde för lifvet
kommer äfven den fysiologiska, som blifvit framhållen af
professor Hjalmar Öhrvall:
Utvecklingsläran har gifvit oss en ny syn ej endast på lifvet
men på döden. De lägsta organismerna, som fortplanta sig
genom delning, äro i viss mening odödliga: ej så att de ej kunna
dödas genom yttre våld men de ha ingen inre, i deras
organisation grundad, nödvändighet att åldras och dö. Men i samband
med könsfortplantnmgen införes genom naturligt urval döden,
såsom en gagnande egenskap för släktet: genom att individerna
åldras och dö beredes plats för nya friska krafter, medan däremot
släktet, om hvarje dess skadade eller dåliga, försvagade eller
förbrukade medlem fortlefde, erhölle olidliga bördor. Döden
är det pris, som måst gifvas för en högre organisation; lifvets
värde står ej i förhållande till dess längd; odödligheten är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
