Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Själfhärlighetens samkänsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I.
Själffyärllgftetens fantfärtsla.
Folge dir selbet naoh. .. Waa sagt
dein Gewissen? Du sollet Der worden,
der du bist. ..
Nur wer sich wandclt bleibt mit mir
verwandt...
Ich liebe Den, dessen Seele iiberroll
iet, so dass er sich selber vergisst und alle
Dinge in ihm sind ...
Die höchste Selbstentiiusserung sei
deine höcbste Äusserung ...
(Nietzsche.)
I.
okrates, själf den helleniska världens mest sär
egna personlighet, fattade nog icke personlig
heten som egenart när han till sina lärjungar
riktade maningsordet: känn dig själf! Ty med detta
»själf» menade han icke det för hvar och en säregna
utan hvad han ansåg vara det allmängiltiga: det
gudomliga förnuft, som måste föranleda enhvar att
älska och utöfva dygden så snart man insåg den.
Det stora nya i denna sedelära var att människan
i sitt eget innersta, ej i yttre makt och myndighet,
borde söka sin vägledning till det goda. Men det goda,
det, sanna och sköna blefvo individualitetstomma be
grepp, dem flertalet, ej kände som en ersättning för
de lefvande gudarna. Därför gick ett lyckans leende
genom människolifvet, när det gudomligt goda i och
1. — Lifslinjer. III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
