Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Skönhetens sedelag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTER
237
I. Själfhärlighetens samkänsla.
I.
1) Linnés’ uppfattning af artbegreppet sammanpressas i
hans yttrande: »vi räkna lika många arter, som från början
blifvit skapade.» Men — enligt docenten Sernander —
frångick Linné med tiden denna starkt tillspetsade sats och ansåg
att flera arter uppkommit.
II.
1) Som fyra år förflutit sedan professor V, Norströms
skrift Ellen Keys tredje rike utkom, torde en kort
påminnelse om dess etiska grundtankar vara af nöden:
Endast den trogne kulturtjänare, som söker de värden,
hvilka stå öfver hans eget jag, kan lägga grund för en verklig
lycka, icke den, som lägger sin lycka till grund för lifvets
värden. Endast genom att göra sin plikt och stå på sin post
förvärfvar människan personlighet. Genom att tjäna det hela
och stå i samband med de öfverindividuella och högsta, eviga
värdena erhåller människan stoff till personlighetens
uppbyggande : hon vinner »vetande i högsta mening genom tro, sann
frihet genom lydnad, personlighet genom uppgående i sitt verk».
Individualismen åter, som följer sitt eget väsens lag, drifven
af lidelsen att fullt och fritt lefva ut sitt eget jag, kan endast
dana ofria njutningsträlar. Den individuella könskärleken måste
begränsas eller afsägas om man vill bli en social människa.
Skönheten kan endast förkunna evangeliet, ej vara det; den
måste underordna sig viljans böra och lifvets blodiga allvar,
ej naturens måste. Grekernas stora konst var utsprungen ur
medborgarsinne och fromhet, ej endast ur lifs- och
skönhetsglädje. En raffinerad esteticism gör ingen god, dess frånvaro
ingen dålig och att sätta människovärdet i en tillfällig
smakodling är orättfärdigt. Endast plikttrohet ger människovärde;
ej den genomkultiverade människan utan kulturtjänaren är hvad
vår tid behöfver. Denna har arbetet och dess idealitet som sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
