Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Skönhetens sedelag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NOTER
239
Om den svenske domaren åter säger professor Gadelius:
»Inga psykologiska studier grundlägga hos honom något
intresse för de kriminella fenomenen och de växlande
människotyper, öfver hvilkas öde han sättes att döma. Hans
straffrättsliga uppfostran för honom in i en värld af begrepp, där
han icke har med människor att göra utan med olika former
af brott. Brottet är utgångspunkten för hvarje straffbestämning
och brottslingen kan lämnas ur räkningen. All verklighet samlar
sig för honom i brottet, har blott intresse i och för brottets
bevisning. När brottet väl är ådagalagdt, väntar han sig inga
svårigheter. Brottslingen rannsakas och dömes mera som en
symbol för brottet än som brottets lefvande subjekt, hvilket i
hvarje särskildt fall kräfver särskild uppmärksamhet.
Den ideella princip som besjälar domarens lifsgärning är
det allmänna rättsmedvetandet, hvilket han representerar. Han
bär rättvisans svärd, som måste hållas blankt och utan fläckar.
Brottet skall straffas, så lyder lagens imperativ. Från att gå
utanför den gifna och regelbundna relationen mellan brott och
straff hindrar honom hans straffrättsliga teori likaväl som hans
yrkesmässiga öfvertygelse. Hans ämbetsifver och hans
samförstånd med det allmänna rättsmedvetandet, hans psykologiska
bildningsbrist och lagens enkla straffbud, allt suggererar honom
i samma riktning, allt samverkar till ett lika villigt som
ofrivilligt förbiseende af alla komplikationer, af alla moment, som
kunna göra rättsproblemet inveckladt utöfver själfva brottets
bevisning. Hans öfvertygelse om den brottsliga viljans frihet
låter sig ej grumla af småsaker.
För svensk juridisk uppfattning existerar strängt taget icke
brottslingen, utan endast brottet. Brottslingen är en människa
som alla andra, hvilken af fri vilja begår en i lag förbjuden
och straffbar handling. Brottet undersökes blott som yttre
form och hänföres till en viss kategori, hvarefter det
motsvarande straffet bestämmes, allt in abstracto utan tanke på en
mera ingående undersökning af brottslingen och ännu mindre
med någon ändamålsenlig sträfvan att om möjligt göra straffet
för brottslingen själf och för samhället till ett moment af gagn.
Straffrättens rent utvärtes och formella förhållande till brottet
synes göra allt vetande om detsamma såsom social företeelse
och hvarje studium af brottslingens psykiska förutsättningar
öfverflödigt. Straffrätten har ingen beröring med
kriminalpsykologiska fakta, den är en väfnad af begrepp spunnen kring
forna dagars ytliga människokännedom, och ingen beaktar
nödvändigheten att ersätta dessa fiktioner med verkligt vetande.
Att vid sidan af brottets olika former studera förbrytarens olika
typer ligger utanför straffrättens traditionella ämnessfär. Denna
ämnessfär inrymmer allt som hör till begreppen brott och straff,
men ger ingen ledning åt den som har ett mera verkligt än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
