Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Skönhetens sedelag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•246
I.IFSLIN|ER
varande åstadkommas en utställning af samtida konst, som
uppväger denna. »En lika stor eller större samling af goda och
intresseväckande konstverk, låt vara, men icke en så heterogen,
så målmedveten, så karaktärsfull samling som denna.
Ingenstädes finner man nu en konst som är på samma gång så
nationell och så fri, så herre öfver materialet och så
ungdomligt djärf och modig i ansatsen, så starkt fylld af en inre
vilja och så frigjord från yttre slentrian som denna.» Och han
fortsätter:
»Det borde man af denna utställning kunna lära sig, att
det endast är i personlig oräddhet och konstnärlig
hänsynslöshet, som äkta, stark och lefvande konst skapas. Tiden
förmildrar, bleker och utplånar så snabbt, tomheten blottas så
obevekligt, halfheten dömer sig själf så obarmhärtigt, att verket
måste vara bräddfullt af vilja, lif och ingifvelse, om det skall
lefva och bevara sin kraft att väcka nya intryck. Men finnes
där detta till fyllest af lif, så bevarar det sig som i ett slutet
kärl friskt och rent genom tiderna, mognar och klarnar och
förädlas. Och människorna förändras och lära sig älska det
som de en gång tanklöst häcklat; blicken har öppnats för en
ny skönhetsvärld.»
Och slutligen skrifver en fint konstförstående yngling, Gustaf
Ullman, om Konstnärsförbundet som
ungdomsfostrare bland annat följande:
»Åttio—nittio-talets unga konst, som nu firar det fulla, rika
erkännandets triumf, var ju för äldre skönhetskraf och
föråldrade tekniska teorier en styggelse, nedbrytande alltför mycket
af det man ansett okränkbart, velat hålla heligt. Också de
män, som buro upp den nya riktningen ägde eller fingo i sina
personligheters egenart något af uppror, af hildstormen och
vanvördig förstörelselust.»
Ullman förstår att akademien och dess konstrepcresentanter
skulle finna den nya rörelsen absolut destruktiv, öppet fientlig
som den var mot den akademiska andan. Men nu ha frukterna
af oppositionen kommit äfven den gamla andans män och
statens konstskolor till godo och samtidigt har konstnärsförbundet
för det nu unga släktet af skapande krafter »varit väckelsens
och befruktandets makt, skänkt det personlig frihet, tro på
sig själf och — känslan af frihetens och själfständighetens
ansvar. Och denna betydelse framåt torde bero — frånsedt
det rent konstnärligt nya — på att förbundet ej blott i sitt
nedbrytande, utan äfven i sitt byggande och nydanande arbete
alltid sökt hålla i sikte lifvets och konstens omutliga kraf på
föryngring!
Den nu pågående utställningen visar bäst hur
ungdomsfriskt och städse gifvande denna konst verkar, såväl vid ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
