Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Skönhetens sedelag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•256
I.IFSLIN|ER
ralen kränkt af Farfaderns uppställande i Humlegården;
att många finna Näckrosen ha öfverskridit gränsen o. s. v.
Ja, man undrar ej ens att en Skaraboit funnit det orimligt
att »lagstifta mot spritmissbruk och stöld» när en diktare som
K. E. Forslund — med sina sånger till lifvets pris — eller en
Signe Videll — med sina Frödingsvisor — »få rifva ned hvad
som bygges upp för släktets fostran!»
Jag har med glädje funnit samstämmigheten mellan min
1899 skrifna, nu tillökade, uppsats om Skönhetens
sedlighet (här afd. IV), och en artikel af den tyske estetikern,
professor J. Volkelt (K uns t, Moral, Kultur i Die Zeit
1902), som här sammanfattas: Han fastställer att konsten
intet har med moralen att skaffa, så snart denna
innefattas i färdiga bud och förbud. Men genom att
förfina, fördjupa och bearbeta de inre lifsvärdena, blir konsten
en väsentlig faktor i det kulturförlopp, som
förandligar släktet. Konstens sedlighet afgöres genom dess
medarbetarskap i och för viljans inriktande på de högsta
lifsvärdena, men ett inedarbete endast genom konstens egna
medel. Konstnärens — och därmed verkets — sedliga värde
beror af den del, han tar i själsutvecklingen, i människobefrielsen.
I den mån ban, i sin egen personlighet, omsatt stora lifsvärden,
skall han genom sina verk göra släktet djupare eller djärfvare
eller friare eller ädlare, ifall ban nämligen mäktar ge konstens
gestaltning åt sina lifsvärden. Också inom konsten
måste dualism vika för i m manens. Ingen har rätt
att föreskrifva konsten sedebud. Men lifvet, som vill släktets
stegring, ställer äfven konstnären inom detta förlopp. Hans
konst, som alla andra lifsyttringar, hänger organiskt samman med
det helas lif. Den tynar i den mån han afskiljer sig, den växer
i den mån han förbinder sig med det hela. Men detta betyder
ej att han låter sina skapelser lämpa sig efter
samtidens etiska och estetiska begrepp. Konsten
måste vara »immoralist» i förhållande till alla gängse
åskådningar, just för att kunna vidga, fördjupa, frigöra, förfina dessa.
Ja, man kan säga att konstens etiska »uppgift» är att befria
släktet från de etiska idealens förstelning; att allt bättre
anpassa de etiska värdemåtten efter lifvets rörliga mångfald,
efter den stigande utvecklingen. Just därför kan konsten ej
hämta sina begrepp, lagar, ideal ur gängse sedebud och
samvets-kraf, utan ur de behof och de medel att tillfredsställa dem, som
välla ur sinnen, fantasi, känslor. Och emedan konsten har
denna kulturella omdaningsmakt, måste den äfven äga den
fullaste frihet att lägga sin hand vid allt i tiden!
De mest motsatta meningar — asketiska, kristliga,
evolu-tionistiska, socialistiska, aristokratiska, individualistiska — med
ett ord alla — äga samma rätt inom konsten. Att sedliga
faror sålunda uppstå, har lika liten betydelse som att andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
