Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Samhällsskönheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMHÄ1.I.SSKÖNHETEN
363
de anse den sociala nydaningen vara en
arbetsklassens lyckofråga allena. Vore det möjligt att
tala om ett mer och ett mindre, där allt hänger
samman, så kunde man säga att den i än högre
grad är en ledighetsklassens lyckofråga! Man dör
fortare af för litet än för mycket välstånd. Men man
dör lika säkert af båda och kanske är det senare
dödssättet pinsammare?
Rikedomen hämmar i samma grad, fast på motsatt
sätt, den personliga kraftutveckling som är lyckans
villkor. Den rike måste lika oaflåtligt som den fattige
kämpa, om han vill hålla sin själ lefvande. Ja, de
säregna själiska sjukdomar, dem rikedomen alstrar,
äro mer försåtliga än dem, fattigdomen ger
upphof åt.
När lefvandet själft blifvit lifvets mening, torde
hända att den sista strejken blir — rikemansstrejken,
uppresningen mot att bära rikedomens bördor!
Såvida inte dessförinnan rikedomshopandet blifvit
öfvergifvet, såsom nedsättande för samhäll sanseende t, sedan
milliardörerna — som mästertjufvarna — endast
inbördes kunna beundra hvarandra för en skicklighet,
hvilken det öfriga samhället icke längre uppskattar?!
Man torde kanske ej behöfva invänta att
samkänslan blir finare, endast att egoismen blir det,
för att en ny »lifsbelysning» skall falla öfver
rikedomen och det system — som liberalismen förklarat
oföränderligt som människonaturen — skall omdanas
af de rika själfva? (10).
Visst är att den sunda egoismen — lifsstegringsviljan
— redan håller på att afskaffa arbetsklassens
långa, tåliga underkastelse under lifshämmande villkor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
