- Project Runeberg -  John Finkelman /
147

(1923) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tjuguförsta kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

drivits bort från livets enformighet i armarna på John
Finkelman. Hur som helst, dem jag tyckte mest om,
helst ville vara tillsammans med, de voro alltid till
finnandes i John Finkelmans sällskap.

Under mina strövtåg genom Förenta Staterna gjorde
jag en ny erfarenhet. Som luffare stod jag utom
samhället, ja, levde så att säga i källaren. Jag kunde
se hur maskineriet arbetade. Jag såg hjulen i det
sociala maskineriet gå rundt och jag lärde mig att
kroppsarbetets värdighet inte var vad som blivit
mig sagt av lärare, präster och politiker. De
människor som inte kunde ett yrke voro som hjälplös boskap.
Om man lärde sig ett yrke, var man tvungen att
tillhöra en fackförening för att ha tillstånd att arbeta.
Och fackföreningen å sin sida var nödsakad att
bekämpa arbetsgivareföreningarna för att hålla uppe
avlöningarna eller korta av arbetstiden.
Arbetsgivareföreningarna hade sedan sina strider att utkämpa.
Jag kunde inte alls se någon värdighet i detta. Och
när en arbetare blev gammal eller om han råkade ut
för en olyckshändelse, kastades han på skrothögen
som en annan utsliten maskin.

Min nya erfarenhet var således, att kroppsarbete
helt enkelt var någonting mindervärdigt och att det
inte betalade sig. Inte något yrke för min del, blev
mitt beslut, och inte någon direktörsdotter heller.
Men inte heller några olagligheter. Sådant kunde
vara lika fördärvligt att begå som att vara arbetare.
Hjärna betalades, men inte kött, och jag beslöt att
aldrig mera bjuda ut mina muskler på
köttmarknaden. Min hjärna, endast min hjärna skulle jag sälja.

Jag återvände till Californien med det fasta beslu-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free