- Project Runeberg -  Ljungars saga /
68

(1900) Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Huru David redde sig med herr Stens hofmän

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skulle företaga sig. Han klef därför upp i en hög gran,
där han kunde ge akt på dem, utan att själf blifva
sedd.

Det dröjde icke heller länge, innan han hörde Sven
med den klufna näsan utfara i de grufligaste förbannelser,
hvari den öfriga truppen hjärteligen instämde. Fyra
eller fem rusade inåt skogen, huggande och stickande i
alla buskar. Men spejaren, som kallades Kukko, yttrade
nog högt för att höras till granen:

Det har ingen annan gjort, än mjölnarens David.
Jag såg honom smyga sig ut från byn, och långt borta
kan han ej vara. Ride maran den pojken, han kan
göra oss mera skada än tio andra i byn.

— Han skall ej tacka för skjutsen, när vi få honom
vid örat, genmälde Sven förgrymmad. Nästa gång han
färdas från byn, skall han göra det bunden vid svansen
af min svarta häst.

Härefter fortsattes rådplägningcn med lägre röster,
och David förstod att han ej borde längre förspilla tiden.
Men innan han klef ned från sitt observatorium, föll det
honom in att ännu skicka en hälsning till tack för Svens
goda löfte att hafva honom i gunstig åtanke. Han
makade undan grenarna, spände sin båge och skickade,
så godt han kunde i skymningen, en lång pil midt i
skocken av de församlade ryttarne. Ett rop och en
svordom vittnade om att målet icke förfelats.

Nu klef David, vig som en ekorre, ned ur granen
och tog till fötter det fortaste han kunde, likväl icke
utan den pojkaktiga lusten att ännu retas med sina
fiender, i det han galade så att det ekade i skogen. De
förbittrade ryttarne satte efter honom till fots, men utan
framgång. David kände för väl alla hemliga stigar och
smyghål i denna skog, för att numera kunna ertappas,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:46:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljungars/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free