Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Två qvinnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konversation afbröts genom uppmärksamheten på de yngre,
som nu passerade förbi dem ut i en annan salong.
"Hvad den friherrinnan K. är älskvärd, hennes
sätt är ett mönster af behag och elegans, och ändå
finner man intet spår af koketteri, ehuru ung och
vacker hon är ... Det ligger en värdighet och ett lugn
i hennes hållning, som aflägsnar äfven den djerfvaste
ifrån all otillbörlig beundran," sade den gamla frun,
då Mathilda vid löjtnant Emeriks arm gick förbi.
"Ja, det är sant, och hennes man är likväl tre
gånger så gammal som hon; hennes mor var också
ett förträffligt fruntimmer, hon var min salig mans
kusin."
"Hvad det är skada att hennes lilla gosse skall
vara sa klen ... hon lider obeskrifligt deraf ... om hon
skulle mista äfven denne, liksom den lilla hon hade
förut, det vore ett förfärligt slag, som jag fruktar hon
icke kunde bära ... hon är väl den ömmaste mor man
kan se."
Pianot tystnade, de dansande återkommo. Klockan
var 12, rummen voro uppfylda af denna varma atmosfer,
tryckande genom blandningen af flere slags parfymer
och genombrusade af detta orediga sorl, som för den,
hvilken icke deltar deri, är så döfvande, men som åter
är så fördelaktigt för den, hvilken har något att säga,
som blott bör uppfattas af en. Midt i detta brus,
denna salongsluft, detta ljusskimmer är känslan mera
förrädisk, orden mera betydelsefulla, då de smyga sig
fram, på en gång skyddade och bundna deraf.
Löjtnant Ellis tycktes förstå detta, der han står
bredvid den vackra Ebba, hvars bild det klara glaset
i trymån, vid hvilken hon sitter, återger nästan ännu
mera förtrollande; hans läppar röras, han tycks bedja
om något, ehuru orden äro ohörbara för alla.
Emellertid äro hans åhörarinnas ögon icke fästade
på honom, de irra oroligt omkring och liksom söka
någon, hvilken icke finns.
Dörrarne till matsalen slås i detsamma upp, supén
är serverad. Den gamla grefvinnan, som icke ändrat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
