Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Harolds skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vägen; men herrn har väl kommit hit senare, ty klockan
var väl icke mera än tio då jag återvände."
Jag såg mig omkring, vi stodo verkligen på den
temligen breda, fast steniga skogsvägen, som jag borde
hafva följt, men hvilken jag med säkerhet visste mig
aldrig hafva sett eller passerat.
"Jag måtte hafva gått i sömnen och lyckats bättre
finna vägen än då jag var vaken," sade jag skrattande,
"ty det är säkert, att jag passerade med rätt mycken
svårighet ett vidsträckt kärr och kom till en stenig
höjd, der jag satte mig ned och somnade."
"Åh fan! Den höjden ligger på vestra sidan om
kärret och vi äro nu på den östra sidan derom."
"Jag skulle då hafva gått tillbaka tvärs öfver
kärret för att vara här?"
"Hm, det hade väl fallit sig litet svårt i mörkret;
det är gungfly midt uti kärret, som för resten är nära
en half fjerdingsväg bredt," sade skogvaktaren leende.
"Men hur har jag då kommit hit?"
"Det må väl herrn sjelf bäst veta."
"Jag klättrade bland kullerstenarne och såg en
liten dal, det vackraste ställe jag någonsin sett."
"Åh kors, då har herrn tagit af till venster i
stället för till höger, när han var vid Logtorpet och
kommit på den sidan, som en inte gerna går åt," sade
Kjellman med förvånad uppsyn.
"Den der dalen med den lilla vackra stugan finns
då verkligen? Jag trodde mig hafva drömt."
"Ja, nog finns den alltid. Det var väl Harolds
stunga kan jag tro, som herrn såg, och då är det icke
underligt om han blifvit litet kollrig och icke vet hvart
han sedan gick," sade skogvaktaren mumlande och tog
upp sin bössa, som han lagt ifrån sig på marken.
"Harolds stuga?" upprepade jag studsande vid
namnet. "Det var således verkligen Harold, som jag
såg," tänkte jag och fortfor, under det jag följde efter
min vägvisare, som hunnit några steg framför mig:
"Hvarför skulle jag bli kollrig, som ni säger?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
